Regissörsporträtt #5: Woody Allen

Kim Ekbergs förord:
Alla minns vi väl den folkkära och uråldriga artikelserien "Regisörsporträttet" som legat mer eller mindre i koma under en längre tid. Men nu kära fän har jag äntligen gjort det enda rätta och sett till att ett nytt avsnitt har sett dagens ljus. Tillfälligt står min unge adept Johannes Hagman för författarskapet, och det är sedan tänkt att vi ska alternera detta skrivande. Nedan följer Johannes mustiga och ordrika skildring av hans stora husgud:Woody Allen. Avskräcks ej av den anskrämliga textmassan, för spalten är tunn och innehållet av solitt guld.

Woody Allen föddes den 6 september 1937 som Allen Konigsberg i Brooklyn, New York. Under uppväxten hade han tre huvudsakliga intressen: film, jazz och trolleri. Trots att han lär vara skicklig inom både magins och musikens område (han spelar klarinett) är det filmen som blivit det dominerande i Allens vuxna liv. Allens första roll i offentligheten var som författare till korta skämthistorier i en rad mer eller mindre berömda tidningar. Sedermera avancerade han till att skriva skämt till komiker och TV-shower och till slut gjorde han själv karriär som ståuppkomiker. Redan på den här tiden var hans managers Jack Rollins och Charles H Joffe, namn som ofrånkomligen är bekanta för fans av Allens filmer då de under hela hans karriär producerat dessa. Som komiker anlade Allen den nervösa och neurotiska stil som senare blivit kännetecknande för många av hans rollkaraktärer i sina filmer. Så småningom började Woody dyka upp i diverse TV-shower och senare också filmer. Hans första någorlunda betydande skådespelarinsatser var i bondparodin ”Casino Royale” (icke att förväxla med den nya versionen med Daniel Craig) och ”What´s up pussycat?” båda sketchartade komedier med Peter Sellers i huvudrollen. Trots att Allen själv var missnöjd med dessa filmer började han nu på allvar bli en känd figur i filmbranschen och detta gav honom snart chansen att göra sina egna filmer.

Bortsett från det kuriösa projektet ”Operation Tiger Lily” där Woody och några vänner dubbade en redan existerande japansk B-film så att den fick en helt ny handling kretsande kring ett mytiskt matlagningsrecept, var hans första egna långfilm ”Take the money and run”. Denna och de följande ”Bananas”, ”Sleeper”, ”Everything you always wanted to know about sex but were too afraid to ask” och ”Love and Death” är bagatellartade men mycket underhållande historier. Handlingen är i regel knappast det viktigaste, i stället står enskilda sketchliknande scener och skämt i centrum. Humorn rör sig från klassisk slapstick i sann stumfilmsanda till giftiga samhällskritiska kommentarer rörande National Rifle Association och republikanska presidenter. Givetvis finns där också en rad referenser till film, litteratur och filosofi; kanske mest märkbart i min favorit av dessa, ”Love and Death” som är proppfylld med hänvisningar till Bergman, Fellini och ryska författare, framför allt Dostojevskij. Samtliga dessa tidiga filmer är mycket sevärda men något ojämna, briljanta sekvenser blandas med stundtals rätt tama skämt.



Allen hade vid det här laget fått en trogen publik men det var inte förrän med hans första mästerverk, ”Annie Hall” från 1977, som han på allvar blev en av de mest uppskattade samtida amerikanska regissörerna. I Annie Hall finns spåren från de tidigare komedierna kvar, filmen är exempelvis fylld till brädden av oneliners, det är bara det att skämten plötsligt sitter bättre och känns mer relevanta än tidigare. Dessutom, och det är betydligt viktigare, finns här en känslomässig botten i form av det stormiga förhållandet mellan Alvy (spelad av Allen själv) och Annie (Diane Keaton). Keaton hade redan varit med i flera av Allens filmer men detta var första gången hon, liksom Allen själv, fick visa att hon var fullt kapabel att gestalta en mer komplex och intressant karaktär än i de tidigare filmerna. Utmärkande för Annie Hall är den lekfullhet med vilken Allen närmar sig filmmediet. Obehindrat rör sig berättelsen mellan nu och då; fantasi och verklighet. Minnen framstår lika tydligt som nuet vilket gör att tiden förlorar något av sin inneboende kronologiska karaktär och Woody bryter vid ett flertal tillfällen fiktionens ”äkthet” genom att vända sig direkt till kameran och publiken. Han tycks helt enkelt göra vad som faller honom in, och det fungerar i de allra flesta fall anmärkningsvärt väl. Här introduceras också många av de teman och motiv som senare kommit att framstå som centrala i Allens konstnärskap. Skildringen av intellektuella Manhattanbors kärleks- och vänskapsrelationer och deras övervägande fruktlösa strävanden efter ett perfekt liv står i centrum i denna, urtypen för romantiska komedier. På plats är också de för Allen typiska förtexterna och den närmast obligatoriska jazzmusiken på soundtracket.

Efter ”Annie Hall” prövade Allen en ny riktning i den tydligt bergmaninfluerade Interiors, där handlingen rör sig kring tre problemtyngda systrar och deras inbördes relationer. Både kritikerna och publiken som hade förväntat sig en ny ”Annie Hall” var missnöjda, men filmen framstår idag som en mycket känslig familjeskildring med trovärdiga och stundtals överraskande karaktärsporträtt. Det svala mottagandet gjorde dock att det dröjde innan Allen vågade sig på något liknande igen. Interiors kan sägas vara den första Allenfilmen där de tekniska bitarna känns riktigt genomtänkta, särskilt fotot är fint, något som ytterligare skulle slipas på i nästkommande alster. Vilket var ”Manhattan”, en film som påminner om ”Annie Hall” men är mörkare och allvarligare, och där karaktärerna känns mer fullödiga än tidigare. Med hjälp av Gordon Willis magnifika svartvita Cinemascope-foto och George Gershwins pianokompositioner är ”Manhattan” en fantastiskt stämningsfull skildring av titelns New York-stadsdel och de människor som bor där. I centrum står liksom i de flesta av Allens filmer kärleks- och vänskapsrelationer mellan ett flertal karaktärer och alla skådespelare, däribland Keaton, Allen, Mariel Hemingway och Michael Murphy spelar på sin absoluta topp. En mycket fin film som på bio är alldeles fantastisk, men Woody själv var inte alls nöjd. Han var vid tidpunkten för filmens premiär så pass missnöjd med den att han bad filmbolaget stoppa visningen och erbjöd sig att göra en ny film gratis istället. Lyckligtvis gick de inte med på hans begäran vilket gör att vi fortfarande har ”Manhattan” bland oss.

Allen har genomgående hållit en hög produktivitet genom hela sin karriär med ungefär en film om året som resultat. Detta härrör till stor del från hans hängivenhet och strikta självdisciplin. Dagarna ser i stort sett likadana ut och innehåller mer eller mindre bestämda tider för manusarbete, promenader och klarinettspel, och han tar sällan några längre semestrar. Den höga arbetstakten fortsatte även under 80-talet, som sammantaget också kan sägas utgöra hans intressantaste och mest skiftande period som filmskapare. Decenniet inleddes med Fellinihyllningen ”Stardust memories”, som också är en av de filmer Allen själv brukar framhålla som sina favoriter. Här spelar han en berömd regissör som är inblandad i diverse historier med älskarinnor och fans under en liten filmfestival på landsbygden, allt kryddat med en nypa magi. Sedan följde den underhållande men bagatellartade ”A midsummernight`s sex comedy” som tydligt anspelar på Shakespeares berömda klassiker. Betydligt originellare är ”Zelig”, en film som faktiskt spelades in före ”A midsummer..” men där klippningen tog så pass lång tid att filmen inte var färdig förrän ett bra tag efter denna. ”Zelig” är en utsökt genomförd mockumentär i gammal journalfilmsstil där Allen själv spelar titelrollen, mannen som är så osäker på sig själv och sin identitet att han förändras både psykiskt och fysiskt för att passa in i de sammanhang där han för tillfället befinner sig. Han är den mänskliga kameleonten som slår en värld med häpnad och vars märkliga egenskap gör att han smälter in lika bra hos tyska nazister som hos svarta jazzmusiker. Han finner en vän och sedermera fru i den empatiska psykologen Eudora Fletcher, spelad av Mia Farrow i sin andra av många roller i Allens filmer. Liknande det som senare gjordes i ”Forrest Gump” fast oändligt mycket mer sofistikerat och subtilt har Allen klippt in Zelig i en rad historiska bilder som blandas med nyfilmat material. Klippningsprocessen var lång och krävande, och ibland använde man sig av en del okonventionella metoder för att ge bilderna den rätta känslan. Bland annat tog fotografen Gordon Willis med sig filmrullen i duschen och stampade på den för att den skulle se gammal och autentisk ut. Slutresultatet är i vilket fall som helst en rörande och överraskande film som dessutom visar att Allen inte är rädd för att pröva outforskade vägar när så är nödvändigt.

80-talet bjuder vidare på en rad vitt skilda filmer såsom showbusinesshistorien ”Broadway Danny Rose”, barndomsskildringen ”Radio Days” och ”The Purple Rose of Cairo”, en film där Allen får chansen att uttrycka sin egen fascination, men också kritik, gentemot den klassiska amerikanska filmens förskönade världsbild. Woody har flera gånger berättat om hur han som barn fängslades av filmernas eleganta Manhattanvåningar och exotiska utlandsskildringar och i denna film är det Farrows karaktär som tjusas av denna alternativa verklighet. När så en av karaktärerna i en film som hon sett ett flertal gånger stiger ut ur bioduken och börjar tala med henne blir skillnaderna mellan verklighet och fiktion påtagliga. Än mer komplicerat blir det när skådespelaren som spelar den förlupne karaktären dyker upp för att ställa allt till rätta och vår hjältinna slits mellan de två olika världarna.

Allra mest lyckosam under den här perioden var Allen när han gjorde filmer av lite allvarligare karaktär. En av hans bästa och mest populära filmer som åtminstone till viss del stämmer in på detta är ”Hannah and her sisters” från 1984, en film som påminner om ”Manhattan” i blandningen mellan roliga och mer allvarliga inslag. Det är också hans bredaste ensemblefilm med en rad karaktärer som hör till de mer minnesvärda som filmhistorien har att komma med. Allra mest berör Michael Caines nervösa och klumpiga men oändligt älskvärda Elliott och Dianne Wiests obeslutsamma men likaledes fantastiskt levande och verkliga Holly ”Hannah…” är en varm och precis skildring av mänskliga relationer och ett bra ställe att börja på för den som inte sett någon av Allens filmer tidigare. Den fantastiska rollistan innehåller utöver tidigare nämnda bland andra Allen själv, Farrow och vår egen Max von Sydow. Den sistnämndes berättelser om inspelningarna säger en hel del om Woody och hans arbetsmetoder. Tydligen var Allen så nervös över att jobba med den stora Bergmanikonen att han under hela den första inspelningsdagen försökte smita undan von Sydow och lyckades ganska bra med sitt uppsåt ända tills denne trängde in honom i ett hörn och tvingade fram ett samtal. Han har också beskrivit hur Allen knappt gav honom några instruktioner över huvud taget och hur han fick lita till sin intuition vid inspelningarna. Även andra skådespelare har berättat liknande saker, bland andra Meryl Streep som sagt att hon inte hade en aning om vad hon skulle göra eller vilken del hon hade när de spelade in ”Manhattan”, och att hon blev väldigt förvånad när hon såg hur väl sammansatt den färdiga filmen sedan blev. Andra skådespelare har gett uttryck för helt andra åsikter och hyllat Allen för hans utomordentliga personregi. Oavsett metod så har slutresultatet blivit lyckat, skådespelarna är nästan alltid utomordentliga i en Allenfilm.



I slutet av 80-talet gjorde Allen en trio filmer som alla hör till hans allra främsta: ”September”, ”Another Woman” och ”Crimes and Misdemeanors”. Den sistnämnda, där den svenska titeln lyder ”Små och stora brott brukar” ofta nämnas bland Woodys främsta medan de andra två är oförklarligt underskattade. Den första i trion, ”September” från 1987 har en intressant tillkomsthistoria. Allen hade redan avslutat en version av filmen när han bestämde sig för att han inte var nöjd, bytte ut de flesta av skådespelarna och sedan började om igen från början. Bl.a. var de karaktärer som nu spelas av Sam Waterstone och Elaine Stritch från början rollbesatta med Sam Shepard respektive Maureen O'Sullivan. Filmbolaget var inte helt nöjda med Allens beslut men eftersom han nästan alltid håller sig inom budget och tidsschema lät de honom få en chans till. Som parentes kan för övrigt nämnas att Woody är en av få amerikanska regissörer som genomgående under sin karriär har kunnat fullfölja sina visioner utan att filmbolagsbossarna lagt sina långa näsor i blöt särskilt mycket. Att förhållandet är så säger både något om Allens integritet och den popularitet många av hans filmer har åtnjutit både hos publik och kritiker. Men åter till ”September”. Allen beskriver på nytt familje-, vänskaps- och kärleksrelationer, denna gång är storstaden dock utbytt mot en vacker villa på landet. En självupptagen mor, hennes nya man, hennes dotter, dotterns väninna, en granne och en ung författare pratar, grälar och umgås samtidigt som deras inbördes relationer vecklas upp och kompliceras. Filmen har beskyllts för att vara en simpel efterapning av Tjechov men även om det finns tydliga spår från den store ryske författaren står September stadigt på egna ben. Tack vare ett mycket välskrivet manus och smått fantastiska skådespelarprestationer, kanske främst av Mia Farrow som dottern, blir ”September” en mycket gripande upplevelse som låter åskådaren ständigt upptäcka nya lager hos karaktärerna.

Precis som i ”September” håller sig Allen bakom kameran i sin nästa film, ”Another Woman”. Istället är det Gena Rowlands som står i centrum som Marion i vad som kan vara den mest fullödiga karaktär Allen någonsin skapat. Den intellektuella och till ytan kylige Marion står inför en 50-årskris som tillsammans med upptäckten att hennes nye man är otrogen tvingar henne att omvärdera sin situation samtidigt som hon ser tillbaka på sitt liv och möter de känslor hon skjutit undan genom åren. Hon minns det barn hon aldrig fick, hon ser sin trasiga relation till brodern och hon ångrar att hon inte vågade ge efter för känslorna inför den levande Larry, spelad av Gene Hackman. Minnena återges på ett smidigt och lätt sätt som man inte sett i Woodys filmer sedan ”Annie Hall”, det är bara det att då var minnena komiska, här är de melankoliska och sorgsna. Tillsammans med Sven Nyqvists vackra foto, Rowlands berättarröst, ett fantastiskt användande av musik och en mystisk panter blir ”Another Woman” en film som får en oerhörd känslomässig tyngd, i alla fall för mig. Och i Marions möte med det förflutna lyckas hon finna kraften att ta ett avgörande kliv och möta framtiden med nya förhoppningar.

Den sista filmen från 80-talet är den betydligt mer kända ”Crimes and Misdemeanors”. Här diskuterar Allen frågor om moral och samvete mot bakgrund av ett mord, ett tema som senare skulle dyka upp igen i filmer som ”Match Point” och ”Cassandras dreams”. Det är återigen en fantastiskt välgjord film med förvånansvärt välskrivna karaktärer tolkade av skådespelare som Martin Landau, Alan Alda och Angelica Huston.

De flesta kritiker är eniga om att den genomsnittliga kvaliteten sjönk märkbart i Allens filmer under 90-talet, men fortfarande är samtliga sevärda och flera riktiga guldkorn. En av de främsta 90-talsfilmerna är odiskutabelt ”Wives and Husbands”, en film som förebådar Dogmarörelsen med sin råa och opolerade estetik som går väl ihop med karaktärernas förvirrade sinnestillstånd. Övriga höjdpunkter är bl.a. den arga och metaspäckade ”Deconstructing Harry” och mockumentären ”Sweet and Lowdown” där Sean Penn spelar en framgångsrik jazzgitarrist med Django Reinhardt-komplex. Mycket sevärd är också den bortglömda ”Alice” som med ett fullständigt magnifikt färganvändande och en engagerande historia om en hemmafrus frigörelse blir till en fin upplevelse. Samtidigt finns där också lättviktiga och ojämna filmer som ”Everybody Say I Love You” och ”Mighty Aphrodite”. Tyvärr är det väl främst den sidan hos Allen som fått utlopp under 2000-talet med ”Hollywood Ending” som förmodat bottennapp. Men det är inte så att Allen plötsligt gått och blivit dålig, det finns alltid välgjorda och lyckade scener och ögonblick även i hans svagaste filmer. Det är väl snarare så att han förlorat något av sin fingertoppskänsla och att han lite väl ofta gett företräde åt lättviktiga komedier framför mer mångdimensionella verk. Samtidigt har han också gjort filmer som ”Match Point” där allvaret är kanske större än någonsin tidigare, även om något av den forna känslomässiga tyngden tycks vara förlorad. Numera tycks favoritaktrisen vara Scarlett Johansen då hon dyker upp i var och varannan av hans filmer. Något olyckligt kan tyckas med tanke på hennes låga ålder, åtminstone jag tycker att det skulle vara intressantare om han försökte skildra människor som låg honom själv lite närmare i ålder.

Ett intressant fenomen de senaste åren har varit att kritikerkåren ständigt tycks avfärda Allen som en föredetting samtidigt som var och varannan av hans nya filmer omskrivs som hans stora konstnärliga ”comeback”. Och varje gång en ny Allenfilm kommer verkar kritikerna glömt bort att varje tidigare Allenfilm de senaste åren på förhand utropats till en återkomst och begår samma misstag igen. Så talade t.ex. förhandsrapporterna rörande hans senaste film, ”Vicky Christina Barcelona” om en sofistikerad och välskriven relationskomedi. När den väl kom visade det sig att den snarare var insmickrande och klichéartad. Men oavsett om filmerna blir fiaskon eller succéer fortsätter Allen att arbeta på i ett aldrig sinande tempo. Således kommer vi senare i år att få se hans nästa film Whatever works, någon slags komedi med Larry David från Seinfeld i huvudrollen. Och han ska visst snart spela in en film i London med bl.a. Anthony Hopkins och Naomi Watts.

Illustrationer av Kim Ekberg