Grudge, The

  • Svensk titel: Grudge, The
  • Originaltitel: The Grudge
  • Speltid (min): 94
  • Release (Bio): 2005-01-14
  • Release (Blu-ray/DVD): 2005-06-01
  • Tagline: It never forgives. It never forgets.

Recension - Blu-ray/DVD

Nu är det dags för en till hög med japansk skräck. För ett par år sedan blev var och varannan person småförvånade över att The Ring 0 och 2 plötsligt fanns i videobutiken när den engelskspråkiga ettan gick för fulla hus på bio. Givetvis dök även den japansktalande ettan upp rätt så snabbt därefter och nu är den amerikanska nyversionen av The Ring 2 (Ringu 2) på väg hit.

Från Hideo Nakata till den drygt 10 år yngre filmskaparen Takashi Shimizu. Hans historier kallas i japan för "Ju-On".
I The Grudge spelar Buffy… förlåt, Sarah Michelle Gellar en personlig assistent som får kallelsen att åka hem till en av hemmets kunder, då den förra assistenten inte dök upp på jobbet som hon annars brukar.
I det tidstypiska japanska huset bor en äldre dement dam som spenderar större delen av dagen i sängen. Och på vinden ligger den förra assistenten nu livlös.
Något händer inom dessa fyra väggar och det är i vissa scener sjukt otäckt.

I The Ring fann jag flera moment rätt kusliga och kalla, men jobbigt ologiska. Här är inte logiken heller den största styrkan, men den är mycket mer acceptabel här. Det handlar om kuslighet och då är inte logik den viktigaste ingrediensen.
Här känns historien levande och mer intressant. Temat känns väl bevandrat i japansk skräckkonst. Döden sitter i väggarna och alla som blir nyfikna på en händelse får ta konsekvenserna.

Det bästa med denna remake är att den är gjord i Japan, filmad på plats i Tokyo av samma skapare som behållit exakt samma interiör som i den japanska filmen för ett år sedan. Inte för budgetskäl utan för att filmen gjordes för två marknader. En för öst och en för väst.
En annan positiv sak är Ryo Ishibashi, som spelar Nakagawa, poliskommissarien. En av japansk films fina mångsidiga skådespelare. Från en av filmvärldens bästa marknader just nu.

Gellar sköter sitt jobb ganska oklanderligt. Hennes fasor är klart i likhet med de man själv skulle uppleva och det är ju det som gör skräckfilm så igenkännande, på något sätt.
Pullman är lite felcastad, som den deprimerade Peter. Men hans öppningsscen är en mycket effektiv sådan.

The Grudge känns inte helt genomgående, och jag känner mig inte helt nöjd med produkten, men samtidigt så anser jag att så många som möjligt går och ser den på bio, för där hör den verkligen hemma. Trean känns rätt så stabil.

Second opinion: Kim Ekberg
Japanska skräckfilmer har på senare år vuxit till att bli en riktigt stor subgenre inom filmen. Lite för stor kan gemene man tycka, filmerna använder sig alla av samma gemensamma knep för att skrämma vettet ur biobesökaren. Detta genom någon slags kartläggning av vad den genomsnittlige människan tycker är obehagligt, pur psykologisk skräck på högsta nivå. Det handlar om hår, grumligt vatten, opålitlig teknik, katter och inte minst tragiska familjeöden som ligger upphov till förbannelser. Genren riskerar snart att självdö om inte någon sätter sig emot traditionerna och börjar bryta mot normen.

The Grudge sammanfattar på ett föredömligt sätt hela trenden med J-skräck och levererar det läskigaste området har att erbjuda i en och samma film. Det är skickligt gjort, läskigt och inte minst psykologiskt. Berättande är också ganska så överraskande uppbrutet, och detta bidrar till att känslan av ovetskap känns än starkare. Inget nytt under solen, men ett kollage av gamla beprövade trick. The Grudge är J-skräck deluxe, allt som genren någonsin har varit, och förmodligen alltid kommer att vara. Betyg: 4/5

Gustaf Molin

Kommentarer