Recension - Bio

Jag har egentligen aldrig riktigt varit ett fan av superhjältar på film. Det ligger något fånigt skimmer över dessa och jag har svårt att bestämma vilken kategori jag ska placera dem i. Är det sci-fi, är det fantasy eller är det action? Fram till idag har jag helt enkelt placerat dem i den egna påhittade kategorin “fjantigt och löjligt”. Men nu är det alltså andra bullar och jag håller som bäst på att uppfinna en helt ny kategori för de superhjältefilmer som kan tänkas matcha sig med ”Superman Returns”. Och de lär komma, för i och med ”Superman Returns” måste framtida superhjältar jobba aningen på sin framtoning. En ny era superhjältar kan komma att födas. Det är som om Bryan Singer själv har upptäckt detta, för skillnaden mellan X-men och Superman är milsvid.

”Superman Returns” tar på sätt och vis vid där ”Superman II” slutade kan man säga, vilket kan för de som fortfarande minns även de två nästkommande uppföljarna ställa till det aningen. Superman återkommer till jorden efter att fem år tidigare ha lämnat Lois och resten av mänskligheten i sticket. Det som följer är en klassiskt berättad Superman-handling och behöver inte återges mer här. Den relativt enkla storyn och den typiskt överdrivna Lex Luthor (Kevin Spacey)-intrigen, befinner sig visserligen på den nivå jag skulle klassa som löjlig, men i det här fallet spelar det inte någon som helst roll. Det är inte storyn som gör filmen utan Bryan Singers överraskande och fantastiska känsla för vem Superman är.

Enligt Singer är Superman ingen Wolverine eller Spider-Man – han är en ömtålig fragil superhjälte som har det största hjärta man kan tänka sig. Detta berättas dock inte för Singer är mycket sparsam vad gäller sina karaktärsbeskrivningar, däremot förmedlas känslan på ett sätt som ingen kan undgå. Personligen är Singers Superman den Superman som jag faktiskt växte upp med och tack vare detta blir också Supermans flygande mellan skyskrapor och bland molnen det mest naturliga som finns. Och ej att förglömma, det mest vackra som finns.

Vackert, så olidligt vackert. När Spider-Man studsar mellan hustaken gör han det med dunder och brak. Superman gör det med en tyst viskning och det enda man hör är mantelns fladdrande i vinden. Men framförallt är det hela Singers uppenbarelse och bild av hur hans Superman ska vara som är vacker och det känner publiken filmen igenom. Utan att bli bombastisk, utan att bli patetisk lyckas han återspegla den nya Superman som en superhjälte vi alla önskar fanns på riktigt. Risken för en uppföljare finns, men den är inte överhängande. Jag skulle tro att Bryan Singer stannar här. Jag hoppas det.

Jesper Isaksson