Finding Neverland

  • Svensk titel: Finding Neverland
  • Originaltitel: Finding Neverland
  • Speltid (min): 101
  • Release (Bio): 2004-03-10
  • Release (Blu-ray/DVD): 2005-08-10
  • Tagline: Unlock your imagination.

Recension - Blu-ray/DVD

Johnny Depp är en ganska så skön kille som brukar tendera att lyfta filmer han är med i med sin blotta närvaro som enda vapen, så även denna gång. Innan jag skådat Finding Neverland som helhet och inte bara som ett par lösryckta bilder så kände jag mig ganska så säker på att filmen skulle bli en riktig pärla. Så säker att jag utan ett uns tvekan placerade den på en respektabel tredjeplats på min lista över årets mest förutsedda toppfilmer. Jag menar, Johnny Depp i en gråtmild film om Peter Pans skapare, kan det bli annat än jättebra?

Faktum är att filmen inte riktigt är så omtumlande som man kanske kan önska. Visst är skådespeleriet på topp, som vanligt så spelar Johnny Depp Superbt, denna gång även med en Irländsk dialekt som knorr. Men trots en lysande ensemble och en självlysande Johnny Depp så kan man ändå inte låta bli att känna en liten saknad. Efter att ha läst synopsis och sett den lovande trailern så faller det sig nästan naturligt att hoppas på lite mer än en sockersöt film om vuxna och barn som lever tillsammans. Filmer som handlar om Peter Pan tenderar att bli ganska så överdramatiska, glittriga och allmänt horribla. Finding Neverland verkade till en början bli raka motsatsen, med lågmält bildspråk och inte alltför sentimental grundhistoria. Vid en närmare anblick så är dock filmen ännu en i raden av glorifierande biografifilmer. J-M Barrie blir aldrig mer än en genomgod klippdockefigur, och man kan inte riktigt sätta sig in i människorna som motverkar honom. Allmänt känt är väl att Barrie hade sina mörka sidor, och det är väl inte så konstigt då ingen är alltigenom god. Johnny Depps rollfigur gör dock inte en fluga förnär, han vill bara bejaka sin fantasi och lära barn att vara barn, även i vuxen ålder. Detta i sig är väl inte en felaktig livssyn, men jag vill gärna tro att människor i allmänhet är mer djupbottnade än så. Sedan så har vi filmens övertydlighet. Det är ständigt tydligt vem man ska tycka synd om och vem som är boven i dramat. Visst är filmen full av metaforer, dock även dessa alltför övertydliga. Vem karaktären Kapten Krok bygger på målas gång på gång upp i ansiktet på biobesökaren, och allt blir så självklart att man önskar att man fått tänka lite själv också. Där filmen ska vara sentimental är den vägar för banal, ett gråtande barn i seglarkostym sittandes på en parkbänk som frågar ”Varför skulle Mamma dö?” är inte utan tragik, men inte heller den enklaste vägen till människors hjärtan. Man kan säga att det är en lättsmält sorts sorg, tillräckligt med sorg för den matinéfilm Finding Neverland ofta känns som.

Men trots att filmens svaghet är dess övertydlighet och allmänt lull-lull så är detta paradoxalt nog dess största styrka. Fantasielementen i filmen är riktigt välgjorda, liksom hela filmens visuella bild. Allra bäst är en båtfärd i ett piratskepp i filmens mitt. Här visas allra tydligast filmens intentioner. Att vara en stilig film som alla kan tycka är bra. Och visst, även om filmen inte är någonting rejält att hurra över så den i vilket fall som helst inte dålig. Om man vill vara snäll så kan man säga att filmen är en finstämd skildring av en litterär storhet, fast det stämmer ju inte riktigt. Om man istället vill vara elak, och det vill man ju, så kan man säga att Finding Neverland är en fantasilös berättelse om bejakandet av fantasi, och det stämmer ju inte riktigt heller. Att filmen saknar djup kan nog vemsomhelst se, men det gör den inte automatiskt till ett misslyckande. För trots att filmen må vara fantasilös så innehåller den mycket fantasi. Hur nu det kan gå ihop…

Kim Ekberg

Kommentarer