Sin City

  • Svensk titel: Sin City
  • Originaltitel: Sin City
  • Speltid (min): 126
  • Release (Bio): 2005-07-01
  • Release (Blu-ray/DVD): 2005-10-19
  • Tagline: Walk down the right back alley in Sin City and you can find anything.

Recension - Blu-ray/DVD

Mina serietidningskunskaper sträcker sig ungefär mellan Bamse och Spindelmannen. Således hade jag aldrig hört talas om varken Frank Miller eller Sin City. Däremot vet jag mycket väl vem Robert Rodriguez är och så här långt kan jag åtminstone säga att Mr Rodriguez håller på att blir stor. Riktigt stor.

Det är näst intill omöjligt att ge en beskrivning av vad Sin City handlar om. Om du kommer ihåg Tarantinos Four Rooms, kan det ge dig en liten fingervisning, men inte så mycket mer. Det låter knasigt att säga det, men Sin City handlar inte om så mycket alls och det beror på att publiken inte presenteras för varken karaktärer eller handlingen. Det är som om vi öppnar serietidningen på en sida någonstans i mitten utan att läsa varken början eller slutet.

Kopplingen med Four Rooms visar på olika kapitel som alla är fristående från varanda. Vi har tre huvudberättelser med tre olika karaktärer, plus en miniberättelse som åtminstone lämnar mig med frågetecken. I de ledande karaktärsrollerna finner vi Bruce Willis, Mickey Rourke och Clive Owen. Vid sidan om dessa ett flertal kända namn som Elijah Wood och Rutger Hauer. Det är egentligen inget av det här som gör Sin City speciell, utan det är allt annat runtomkring.

Till en början sågade jag alla skådisar som bjöd på ett fruktansvärt fjuttigt skådespel med torra repliker och inte mycket till inlevelse. Snabbt blev jag dock tvungen att tänka om, då det slog mig att det är meningen. Varför? För att det fortfarande är en serietidning så klart! Och det är här det alldeles geniala kommer. Trots att det du ser är rörliga bilder känns varje liten scen som en svartvit tecknad seriestrip. Talet, replikerna, använder ett slags äldre språk som också känns tidtypiskt för 50-talets film noir-genre. Min tankar förs till Shakespeare emellanåt.

Förutom detta har stor vikt lagts vid att härma den tecknade serien. Som jag redan nämnt är filmen i svartvitt, dock inte helt, utan klara betydelsefulla färger som rött, gult och blått lyser igenom emellanåt. Tillsammans med färgsättningen spelar också ljuset en stor roll. Det är här magin uppstår och gör Sin City till en av de häftigaste filmupplevelser jag varit med om på senare år.

Om man ska leta fel i filmen så finns det nästan inga av den sorten, men det kan vara brukligt att påpeka att filmen är en riktigt svinaktig film för män. Kvinnorna i Sin City är alla sexiga och lättklädda och jobbar antingen som prostituerade eller bardansare. Karlarna försöker hävda in i det sista att de inte slår kvinnor, men det förekommer till slut det också. Visst kan man fråga sig om mansbilden är så mycket mer smickrande, då alla män framställs som galna, kåta, hämndlystna mansgrisar. Men som sagt, Sin City är en påhittad stad där du är antingen eller, hora eller hårdkokt skitstövel. Ett varningens tecken till dig som vet om att du skulle uppröras över könsbeskrivningar som dessa...


Robert Rodriguez håller alltså på att ta stora självsäkra steg in i en lysande framtid. Det är få regissörer som har visat upp en sådan bredd i sin repertoar, allt från latinowesterns till barnfilmer, och nu också en stenhård actionrulle som imponerar i varje filmruta. Sin City är utan tvekan den just nu bästa filmen som bygger på en tecknad serie.

En 2:a åsikt: Kim Ekberg

Kan jag titta nu?

Sin city är här och det är dags att bocka av en av årets mest emotsedda filmer i kalendariet. Robert Rodriguez nya är precis så vrålsnygg som väntat och följer serien efter minsta bildruta. Synd bara att serien suger getpung, och att filmen är så förbannat usel att det gör ont att genomlida den. Att filmens affisch pryds av höga betyg från diverse ”herrmagazine” som Slitz och Moore indikerar bara ytterligare vilken målgrupp filmen riktar sig till. Sin city ger gubbsjukan ett ansikte genom att måla upp, en visserligen jävligt läcker, svartvit serievärld där bilar är snabba, kvinnor är halvnakna och män kedjerökandes levererar ”coola” oneliners. Allt är så moraliskt vidrigt genomfört att man undrar varför ingen satt stopp för spektaklet. I en värld där kvinnor är redskap och manlighet är lika med våld så vill jag inte vara med. Inte ens världens snyggaste yta, tiotalet superstjärnor och ett grymt soundtrack kan dölja filmens stenåldersvärderingar om vad som är häftigt.

Jag blundar så länge, säg till när allt är över, säg inte till någon att jag var med…

Betyg: 1/5

Jesper Isaksson

Kommentarer