Land of the Dead

  • Svensk titel: Land of the Dead
  • Originaltitel: Land of the Dead
  • Speltid (min): 93
  • Release (Bio): 2005-08-19
  • Release (Blu-ray/DVD): 2005-12-14

Recension - Blu-ray/DVD

Det är inte utan ett ganska så stort mått av magpirr man bevittnar filmens anslag. En zombieorkester spelar, med tuba och allt, och där, nere i hörnet dyker texten upp. Directed by George Romero. Det var sannerligen ett tag sedan sist, och med tanke på hur bra resultatet har varit tidigare så kanske mina sviktande nerver är något befogade. Själva filmen utannonserades så sent som i vintras, och nu är den alltså här, som en zombiesmitta redo att ta över världen.


Man kan säga mycket om Romeros nya. Filmen är överdramatisk, en aning förstoppad i actionscenerna, och lider av svåra fall av överspelande skådespelare. Dock så får vi ju Asia Argento och Tom Savini, vilket i ärlighetens skull känns som en stor bonus. Plus att Dennis Hopper alltid är... Ja, Dennis Hopper. Resten av gänget känns sjukt melodramatiska och överambitiösa. Dock så gör detta, hur sjukt det än må låta, ingenting. I en zombiefilm av George Romero så har det viktigaste faktiskt aldrig varit hur skådespelarna säger det, utan faktiskt att de säger det. Många gånger är replikerna så smarta och dubbelbottnade att inte ens en Macaulay Culkin på syratripp skulle kunna förstöra kontexten. Det är liksom så det ska vara, och allt annat hade känts främmande och även lite fel.

Även resten av filmens stora brister går att ha överseende med bara för att det är Romero. Överdramatiken som uppstår här och där är egentligen bara ett led i att göra sammhällskritiken ännu skarpare, vilket faktiskt är något av det djärvaste jag sett på bio på länge. Mer om den senare.

Romero har alltid varit känd för att ha en stor förkärlek till antihjältar. Någonting som därför blir extremt komiskt i filmen är när våra hjältar förstärks med ett förband av råbarkade marinsoldater. En kvinnlig tuffing och en välbyggd muskelman äntrar var för sig rummet bestyckade med en varsin minutiöst uttänkt oneliner som skulle göra John McClane grön av avund. Det känns så typiskt o-Romero, och jag älskar varje sekund av det. För den uppmärksamme så går det även att urskilja stora doser av humor i filmen, aldrig osmaklig eller ointelligent. Det handlar om detaljkomik, ren slapstick, blinkningar till tidigare filmer, grov satir och någonting så främmande som referenshumor. Allt i en sprudlande, välpaketerad cocktail.

Men nu till filmens egentliga behållning, vilket självklart är den satir som är hela seriens fundament. Tidigare har vi sett djupa angrepp på rådande könsroller, USA:s vapenglädje, och mänsklighetens illvilja att utrota sig själv. I Land of the Dead så kliver Romero ett steg längre och ger precis allt i filmen dubbla innebörder. Nästintill varenda liten replik känns otroligt genomtänkt, vilket ni säkert redan sett i de klipp som under en tid funnits att avnjuta på nätet.

Allt som sker i filmen går att dra paralleller ifrån till dagens USA, från landets isolering till Michael Moores väckelseprocess via en viss politisk konflikt som skakat landet. Det finns så mycket mer, men jag vill på inget sätt spoliera din bioupplevelse, men jag lovar att Romero aldrig har skjutit så skarpt förut. Jag vill bara nämna en scen inne på en klubb som är väldigt väl genomförd, och där Romeros syften är som tydligast. Romero vill skildra världen idag, och till råga på allt genom ett filter av zombies som när sig på mänskligt kött, bara det är väl otroligt coolt.


Vänner av splatter ska inte heller misströsta då filmen innehåller sin beskärda del av detta likså. Filmen har förutom sina politiska ambitioner även stora splatterkvaliteter vilket återses genom kärleksfulla detaljer filmen igenom. Som ni kanske märker så vill jag väldigt gärna ge filmen full pott. En glittrande femma. En skinande aura av perfektion. Tyvärr, och jag menar det verkligen den här gången, så når inte Romero riktigt upp till sina ambitioner.

På pappret är filmen perfekt, men själva utförandet vacklar en aning. Det är inte så att Romero tappat gnistan, han är i lika god form som någonsin. Filmen är förutom hjärteknipande smart och faktiskt även lite vacker, otroligt stilig att kolla på. Felet är istället filmens per actionorienterade inriktning, vilken är ett naturligt steg i historiens vidarelöp. Dock så har Romero aldrig varit en actionregissör, därför tenderar dessa scener att bli ganska så larviga.

Det blir aldrig heller så läskigt som jag vill minnas att serien tidigare varit, så när på ett par billiga hoppa-till-effekter som stuvats in. Plus det mesiga om än oväntade slutet. Detta gör att filmen inte riktigt uppnår samma kultstatus som sina föregångare, men är likväl en av årets absolut bästa filmer. Man ska se Land of the Dead, absolut, men man ska se den för vad den är. Man ska se den som en pricksäker allegori, en fantastisk revival av en av våra allra största. Om man går på bio och ser en actionrulle med zombies så kan man bara bli besviken.

Kim Ekberg

Kommentarer