Recension - Blu-ray/DVD
Utan att förstå det har jag jagats in i en liten timmerstuga. Dörren är blockerad av en byrå och fönstren är förspikade av gamla plankor. Utanför huset försöker en mobb av frustande bybor utrustade med högafflar, facklor och sina starka nävar, frustrerat ta sig in i huset och förvandla mig till en liten prydlig hög malet kött. Hur länge ska denna simpla barrikad hålla faran utanför huset? Jag känner på mig att i vilken sekund som helst kommer plankorna att släppa och rummet kommer att vara fyllt av gråhudade lantisar. Jag riktar pistolen mot ett fönster och hör plötsligt ljudet av en avlägsen motorsåg som snöras igång. Ljudet kommer allt närmare och tillslut så hörs det välbekanta ljudet av motorsåg möter trä. Varelserna strömmar in igenom den öppna dörren och jag flyr med hjärtat i halsgropen upp till husets övervåning. Samtidigt som jag försöker hålla trappen fri så försöker jag putta ner stegarna som lyfts mot fönstret. Det är nästintill omöjligt och snart är en stege uppe och en yxa flyger förbi ett par ynka tum från mitt huvud. Jag skjuter mot folkskaran som strömmar in igenom fönstret. Jag vänder mig om för att kolla läget i trappen, och får till min stora fasa syn på mannen med motorsåg som ett par nanosekunder senare är på full väg med att föra den mot min axel. Med en skakande rörelse och ett råmande ljud så dekapiteras mitt huvud från resten av kroppen och rullar som en liten boll längs golvet. Resten av kroppen faller ner till golvet ungefär samtidigt som handkontrollen gör det. Skärmen täcks med blod och den klassiska texten ”You are dead”, inte retsamt utan mer som ett förtydligande. Detta är vad som ursprungligen menades med Survival horror.
1996 så kom det första spelen i den omåttligt populära Resident Evil-serien. Det var revolutionerande för sin skräck, s.k. Survival Horror, och var extra intressant för oss zombiefilmsfanatiker. Sedan dess så har det rullat på med en massa spel, både nya delar i serien och rena spinoffs. Även två filmer har kommit på temat, och båda har varit, måttligt talat, besvikelser. Capcom som står bakom spelserien kände dock häromsistens att det var dags att revolutionera genren igen. I Resident Evil 4 så har man valt att plocka bort seriens största igenkänningsfaktor, zombiesarna och bytt ut dessa mot galna bybor. Ironiskt nog är det dock först nu som spelet känns mer zombiefilm än någonsin, helt med avsaknad av zombies. Spelet har också fått en grafisk finputsning och hela splatterkalaset sker nu helt i 3D. Resident Evil 4 är sjukt vackert och bjuder på en sjuhelvetes smällkaramell av estetiska formfulländningar. Historien har också fått ett rejält frammåtskjut i form av en världspolitisk soppa i form av ett hopkok av Metal Gear Solid, Alien och Night of the living dead. Allt ackompanjerat av spansk folkmusik och kyrkolgrar. På pappret helt fantastiskt, men håller det i praktiken?
Man kan ganska enkelt konstatera att Resident Evil 4 redan nu kan utses som årets spel. Det är dock inte i vackra polygonmodeller och ett extrempåkostat soundtrack som spelets storhet ligger. Nej, det är den påtagliga utsattheten. Inte som förut, simpla ”hoppa till”-effekter, utan att faktiskt känna att alla vill ha ditt huvud på en påle. Man vet aldrig vad som ska finnas bakom nästa hörn. En gigantisk borg, ett stort bergstroll eller en gruvvagnsfärd kantad av mordbenägna bybor. Det är inte sällan man tvingas lägga ner handkontrollen ett par minuter för att hämta andan till nästa rus av nära-döden-uppleverser-deluxe. Spelet är också under sina många speltimmar, (garanterat över tjugo stycken!) en fantastisk resa. Det är genial speldesign när den är som allra bäst, och dessutom paketerat i ett riktigt snyggt paket fullt av blinkar och pastischer. Ett fantastiskt hopkok som minner om varför jag överhuvudtaget spelar spel, det ska ju vara roligt för böveln. Resident Evil 4 är både roligt, bra, snyggt, smart och faktiskt lite rörande.
Kommentarer