Spider-Man 3

  • Svensk titel: Spider-Man 3
  • Originaltitel: Spider-Man 3
  • Release (Bio): 2007-05-04
  • Release (Blu-ray/DVD): 2007-10-24

Recension - Blu-ray/DVD

Under loppet av 24 timmar har jag sett den tredje Spider-Man-filmen två gånger. Som betyget avslöjar är jag mäkta imponerad. Det som särskilt hänger kvar i mina tankar är Gwen Stacys stilfulla intåg i spindelns universum, den extravaganta slutstriden och att sargade Harry Osborn äntligen kommer till sin rätt. Och ungefär hundra grejer till.

I skarp kontrast till ”Spider-Man II” börjar ”Spider-Man III” med världens flyt: Kärleken spirar mellan frierisugne Peter Parker och hans drömtjej Mary Jane Watson. Den förstnämnde har äntligen hittat rätt balans mellan studier, privatliv och nätsvingande. Spider-Man är hyllad av allmänheten och det hålls pampiga parader till hans ära. Inte ens den gapige tidningsredaktören J. Jonah Jameson, som för övrigt får ett antal komiskt tacksamma scener i filmen, vågar smutskasta fasadkryparen.

Givetvis brakar allt samman. Peter Parker får hybris och blir självgod. Detta underminerar snart relationen till flickvännen Mary Jane, som har problem på jobbet. Peter slarvar bort MJ, lyssnar inte riktigt på henne och gör en ogenomtänkt idiotgrej som involverar en viss fnittrande blondin. Det är sådana saker som gör huvudkaraktären mänsklig och därmed älskvärd i biopublikens ögon. Att studenten/fotomodellen Gwen Stacy kommer in i bilden underlättar inte direkt situationen. (Här har man alltså vänt på steken och gjort Gwen till modell. I serierna var det istället Mary Jane som var modell under en period. Och flickvänsordningen är som alla serietidningsfantaster vet omvänd i serierna.) Men det bör poängteras att sötnosen Gwen aldrig framstår som en bitch, trots hennes sammankomster med Peter. I mitt tycke får vi precis lagom mycket av trevliga Gwen. Bryce Dallas Howard är helt rätt för rollen.

I samma veva är en hämndlysten New Goblin (Peters bäste vän Harry, vars frustration byggts upp i två filmer) på krigsstigen, farbror Bens egentlige mördare (smart nytolkning som tar oss tillbaka till första filmen) avslöjas som den mumieliknande Sandman och en utomjordisk svart geggklump fördunklar Peters upprörda sinne. Hans moraliska kompass slutar fungera och ett hänsynslöst mörker biter sig fast i vår hjälte. Så här har ni garanterat aldrig sett Spider-Man bete sig förut. Trubbel, trubbel. Och jag ska inte ens gå in på vad den odöpte fotografrivalen Venom (spelad av inte längre tanige Topher Grace från ”That ´70s Show”) ställer till med när väl kyrkklockan har slagit.

Det sköna med Spider-Man-filmerna är att superskurkarna alltid har en personlig koppling till Spider-Mans civila jag, och att de aldrig är 100 % genomonda. De är helt enkelt människor som har hamnat snett i tillvaron. De undviker löjliga planer på världsherravälde. De får inte heller ta över showen i ”Spider-Man 3”. Fokus ligger på Peter, MJ och Harry, som sig bör. Det är den trion som allt kretsar kring.

Förväntningarna på trean var högre än Eiffeltornet. När forne splatterregissören Sam Raimi slutligen avrundar sin nätkrypande trilogi så har han farligt många bollar i luften. Man har på förhand varit orolig över att den hängivne regissören tryckt in för mycket, för många karaktärer. Men till min stora glädje knyter Raimi ihop alla spindeltrådar perfekt, med hjälp av ruskigt duktiga skådespelare i stora såväl som små roller.

Hela sammanfogade spindeltrilogin har för den delen övertygat. Det enda jag kan sakna är fler sarkastiska påhopp på skurkar i slagsmål. Ett klassiskt Spider-Man-signum som inte har förts fram i någon större utsträckning. Lite synd faktiskt. Å andra sidan har Peters vardagliga klantighetshumor kompenserat för det.

Storyn är skickligt sammanflätad. Musiken är najs. Effekterna är makalösa. ”Spider-Man III” är en utmärkt popcornrulle som levererar mer fallande bråte och fler starka känslor än något annat i superhjälteväg. Till och med lyckade ”X-Men III” får holografisk bakläxa i Danger Room.

Tredje filmens huvudtema, vid sidan av kärlek och vänskap, är förlåtelse. Man måste göra det som är rätt och man måste vara beredd att förlåta. Hämnd löser inget. Och alla behöver hjälp någon gång, även en vig nätsvingare i tajt pyjamas. Peter Parker och kompani berör mig på nytt. Ett fast handslag mellan två karaktärer framåt slutet av filmen får mig att fälla en tår eller två. Bättre än så här blir det bara inte. ”Spider-Man III” träffar rätt i (spindel)nättaket.

Johan Karlsson

Kommentarer