Recension - Bio

När jag skulle börja skriva här på Tellus var mitt gesällprov en recension av den då splitternya ”Kill Bill vol.2”. Nu i efterhand tvivlar jag på just den recensionens storhet, men den garanterade mig åtminstone en kronisk plats i denna ljuvliga redaktion. Mången år har passerat sedan dess, årstider har bytt av varandra, jag har växt till att bli en stor stark karl, får handla på systemet, åka till stan helt på egen hand, och fått mitt hjärta krossat igen och igen. Under denna kopiösa tidsspann har Quentin Tarantino bara regisserat en futtig film, ”Death Proof”, som inte ens kan kallas en riktig film. Men nu är det alltså äntligen dags för hans ”Inglourious Basterds”, en film som spenderat dryga årtiondet på planbordet.

Jag ska inte säga att jag, när Quentin Tarantino ska till att regissera krigsfilm, förväntat mig någonting annat än en våldsam upplevelse. Men sådana våldsamheter som dessa hade jag inte räknat med. I ”Kill Bill” var våldet stiliserat och överdrivet, medan det i denna film är realistiskt och rått. Ett steg både i rätt och fel riktning. Jag anser fortfarande att man aldrig ska avdramatisera våld, och det gör man å ena sidan inte heller här. Men det är uppenbart att detta är en banal underhållningsfilm där man ska skratta och ha roligt, och då känns ett sådant frossande i skalperingar och avskurna strupar aningen malplacerat. Och det gör även mycket annat i filmen.

Redan i förtexterna förstår man att det är en spretig film man har framför sig, då företexterna står skrivna i fyra olika typsnitt. Efter denna ingress väntar nära två och en halv timmas schizofreni . Det finns mycket bra partier i filmen som lätt skulle platsa i en film jag skulle tilldela en fyra i betyg; men det finns likväl sådana som endast borde härstamma i en etta. Christoph Waltz som belönades med ett skådespelarpris borta i Cannes, är mycket riktigt fullkomligt självlysande i sin roll som hänsynslös SS-man. Detta medan andra delar av ensemblen är rent dåliga. Filmen är spännande emellanåt, riktigt spännande. Men mest av allt är det tråkigt, våldsamt och segdraget. Många av filmens scener är stöpta i en och samma mall, och förlitar sig på spänningen i att någon gömmer sig och inte får bli upptäckt eller avslöjad. I första scenen fungerar det prima, men redan efter andra upprepningen blir det bara tjatigt.

Det är svårt att säga vad filmen vill ha sagt. Min kvalificerade gissning är något i stil med: ”I krig är alla onda”. För så är det verkligen i filmen, det finns inga riktiga sympatiska karaktärer, alla tillsynes njuter av att åsamka den andres död på våldsammast möjliga vis. Vissa tillfällen upptäcker jag att det är på väg att uppstå någon slags empatikänsla inuti mig, men direkt massakreras detta schematiskt av regissören. Jag säger inte att detta är något osunt budskap, men lite väl endimensionellt känns det allt. Jag hade gärna sett att lite mer eftertanke hade placerats vid skuldbeläggandes. Det borde inte krävas tio års manusfilande för att komma fram till slutsatsen om att nazisterna var onda. Kanske är det mer intressant att fråga sig hur de kunde bli så onda, och varför de ville vara det?

Det största problemet med filmen (och ett övergripande problem i regissörens produktion) är att det ska vara så coolt hela tiden. Quentin Tarantino borde lära sig att det inte är häftigt att döda någon. Krig är inte ballt, det är helvetet på jorden. Det finns en viss intellektualitet i filmen, vissa element som fungerar och jag är tacksam att vår fördummade biopublik kommer ta del av. Det är roligt med den alternativa historieskrivningen, och den filmhistoriska lilla grundkursen alla får på köpet, och att så pass stor del av filmen utspelar sig på tyska och franska som sig bör. Det är bara sorgligt att se att så mycket tid, pengar, och (ändå) talang slösas bort på ett två och en halv timmas meningslöst uppblåst våldsspektakel. I tidevarv där antisemitismen fortfarande gör sig påmind, tycker jag judarna förtjänar en mer smakfull upprättelse än att ge tillbaka med samma skitiga och inskränkta mynt.

Kim Ekberg