Recension - Blu-ray/DVD

Bröderna Grimm har funnits på riktigt, de hette verkligen Jakob och Wilhelm. De samlade på sagor och myter och var professorer i Tyskland i början av 1800-talet och delar av Tyskland var vid denna tid ockuperat av fransmännen med Napoleon i spetsen. Så långt stämmer dikten med verkligheten, men sedan börjar saker och ting glida isär, och det ordentligt!

Det börjar redan med MGMs klassiska lejon som ryter. Den sista ljudstöten låter mer som om någon försökte strypa en mycket liten katt och ribban är satt. ”Once upon a time… 1796”, klassiska sagoanspelningar ger oss den rätta känslan. En mycket liten pojke Grimm fryser och tvingas elda ena benet på sin gunghäst för lite värme. Jag ligger strax på golvet mellan stolsraderna och har samma kramper i magen som när jag läste ”Liftarens guide till galaxen” för många år sedan. Strax är det två ynglingar 15 år senare som kommer inridande i bild på varsin häst, en vit och en svart. De livnär sig på att resa från by till by och snoka rätt på spöken, häxor och oknytt som de kan ”befria” byarna ifrån. De blir snart upptäckta och tvingas undersöka en hemsökt skog där småflickor mystiskt har försvunnit. Det Jake och Will upptäcker där, leder dem rakt in i en serie äventyr som innefattar en verkligt ond och odödlig trollpacka som speglar den mytologi och de fabler som Bröderna Grimm så småningom blev kända för.

Terry Gilliam är en produkt av sin tid liksom jag är en av min. Han drar sig inte för att sticka in referenser till drogromantisk 70-talsprosa när jägaren Angelica slickar på en giftig groda för att få budskap om vilken väg de ska välja för att hitta flickorna. Det hade jag dragit mig för… Men precis som scenen i värmepannan/ute i snön i ”Populärmusik från Vittula” har vi här ett fall av mystisk realism och Terry har ju gjort film med den sortens latinamerikanska influenser förr. Tänker då främst på hur han löste gestalltningen av snedtripparna i ”Fear and loathing in Las Vegas” och kanske är detta dessutom ett genomgående drag i hans filmer ända tillbaka till ”Monty Python and the Holy Grail”. Det han gör med rummet som spelplan är helt faschinerande - man har, trots att man befinner sig i en skog, en oerhört klaustrofobisk känsla. Det är trångt och tätt, litet och… ofta rött. Färgat ljus har jag sett mycket av denna helg, då Tim Burtons ”Kalle och chokladfabriken” också uppehåller sig i dylika romantiska bakgårdar. Skickligt utfört även här!

Detta är inte Gilliams bästa film. Men den lyckades hålla mig vaken med sitt rappa tempo, hjärtligheten bakom alla råa skämt som jag skrattade befriande åt genom hela filmen. Mer när jag insåg absurditeter snarare än när det praktiserades lustigheter eller levererades skämt med varierande kvalitet. Det blir inte mer än ett medelbetyg denna gång men det finns partier i filmen som förtjänar högsta. Peter Stormare spelar en galen Italienare med stor bravur och det är lustigt hur denna man ofta får komiska roller, karl’n spelade ju Hamlet i regi av Bergman innan han for till Hollywood för böveln.

Det är en salig blandning av alla Grimms sagor, det är roligt och uppfriskande, men också tungt och skrämmande in emellan. Det bestående intrycket är att detta på många sätt är en barnfilm. Men absolut inte lämplig för barn. Bra uppsummerat i sluttexten: ”and they all lived happily ever after!”

”…well

maybe not!”


Länk till artikeln med Terry Gilliam

Mattias Svensson