Recension - Blu-ray/DVD

Det värsta som kan hända när man recenserar film, är att man är totalt oförmögen att bedöma filmen, just för att man inte kan komma fram till vad man tycker. "Broken Flowers" sätter mig i denna sits. Jag har inte den ringaste aning om vad jag tycker. Kanske, ju mer jag skriver i detta nu, kan jag komma fram till något. Men i skrivandets stund, precis nu, vet jag inte. Snacka om omdömesanskaffning i realtid.

Men låt mig först få säga att det som gör det hela så svårt, är att jag och regisör Jim Jarmuch, inte riktigt talar samma språk. Jag får lust att ge Jarmuch samma genrebenämning som man en gång i tiden benämnde lättläst och intetsägande böcker, kiosklitteratur. Ser man hans tidigare film "Ghost Dog", så är det samma där. Jag känner ingenting. Gemensamt har "Ghost Dog" och "Broken Flowers" ändå att de höjs till skyarna av kritiker och en filmintresserad publik. Men visst är det så att även minimalistiska uttryck kan ge sken av ett geni i aktion. I "Broken Flowers" rör sig kameran knappt, allt står sill, förutom i inledningssekvensen och i vissa bilder tagna inifrån bilen. Det ger åtminstone mig en slags Roy Andersson-känsla.

Någonstans vill jag också säga att jag kunde inte undgå att jämföra "Broken Flowers" med "Lost in translation". Till den grad att detta skulle kunna vara en fortsättning på den sistnämnda filmen. Bill Murray har inte förändrats någonting, vilket förstärker detta intryck. Han sitter fortfarande väldigt still och tyst, rör sig långsamt, himlar med ögonen och talar inte i onödan. Man kan rent av tro att det är samma karaktär vi ser. Lägg till det faktum att Jarmuch kanske till och med hämtat viss inspiration från Sofia Coppola, eller så har han sett hur Murray kanske just passar så kolossalt bra i denna tillbakadragna skepnad, och velat bibehålla detta. Murray sitter tyst i sin soffa, tittar både in i kameran, åt höger och vänster, och det är tyst och lugnt. Inte mer.

Själva handlingen skulle lika gärna kunna vara hämtad från en collegefilm av samma inte för den saken skulle braiga kaliber som vi ser i t.ex. "Road Trip". Det handlar om en road trip och det är om man tänker till, en tämligen skruvad sådan. Lite av en Odysseus-resa genom ett okänt land. Murrays rollfigur Don Jonston, ger sig ut på denna resa för att söka svar på ett mystiskt brev som hamnar på hans dörrmatta och som meddelar att en son han inte visste att han hade, söker sin okände far. Jonstons granne Winston, en karaktär lika skruvad som historien, hänger sig åt detta brev och med detektivögon förmår han Jonston att söka rätt på kvinnan som kan tänkas skickat detta brev, något som inte är det lättaste då brevet helt saknar signatur och avsändare. Jonston måste alltså bege sig ut på en bilfärd för att besöka fyra kvinnor ur hans förflutna, kvinnor han inte sett på 20 år.

Självklart är detta en absurd situation, men som i Jarmuch händer, görs helt naturlig. Hade det varit en collegefilm, skulle jag förmodligen avfärdat den direkt. Men när Jarmuch med sin svarta humor och lågmäldhet, låter Jonston färdas på sin odyssé, möta kvinnor ur hans förflutna, ter det sig som det lättaste som finns och även det självklaraste. Det absurda stärks ytterligare av att kvinnorna han en gång i tiden kände, alla är så olika.

På det stora hela handlar det om ett ömsint ihopsatt persongalleri, där filmskaparen varit noggran med att inga intryck får gå förlorade. På ett sätt är det helt i min smak, på ett annat tilltalar det inte mig alls. Betyget blir därför en 3:a, med marginal att klättra upp mot en femma om det så behöv, men även att falla ner till en etta. I skrivandets stund, när jag kommit till slutet av recensionen, kan jag besviket konstatera att jag inte kommit fram till något vad gäller det slutliga omdömet. "Broken Flowers" är ett kapitel för sig, som förmodligen behöver ett par dagar till på sig för att landa hos mig.

En andra åsikt: KIM EKBERG
Jim Jarmush har beskyllts för att med "Broken Flowers" sälja sig själv till mainstreampubliken, att ta ett steg bort från sin säregna stil. Hur det än är så är det en riktigt finstämd och underbar film han bjuder oss på. Mycket är detta dock Murrays film. Man kan undra hur mannen plötsligt lyckas välja att vara med i så stor del underbara filmer. Hursomhelst så bygger mycket av Broken Flowers på att det är roligt bara att titta på när Bill Murray sitter i en soffa och lyssnar på skön musik. Det är det också, eftersom Murray erhåller någon slags märklig laddning. En av årets finaste scener är också hämtad ur just "Broken Flowers". Murrays karraktär går in till en florist för att köpa blommor, han pratar med henne, och sedan så går han ut igen. Detta kanske inte låter så bra, men det kan jag lova att det är, bara regissören heter Jim Jarmush och skådisen Murray.
Betyg: 4/5

Jesper Isaksson