X-Men Origins: Wolverine

  • Svensk titel: X-Men Origins: Wolverine
  • Originaltitel: X-Men Origins: Wolverine
  • Speltid (min): 103
  • Release (Bio): 2009-05-01
  • Release (Blu-ray/DVD): 2009-10-07
  • IMDb: X-Men Origins: Wolverine

Recension - Bio

Wolverine – mutanten med klös, förstärkta sinnen och livsbevarande läkefaktor – får en egen ursprungsfilm som utspelar sig ett antal år före X-Men-trilogin. Vad sysslade Wolvie med innan han kom i kontakt med Charles Xavier? Varför behandlade militären William Stryker honom som en mänsklig försökskanin? Och varför tappade Logan minnet? ”X-Men Origins: Wolverine” besvarar dessa frågor och fyller dessutom den spektakulära actionkvoten.

Introt tar oss tillbaka till 1800-talets mitt. En ung James Howlett (Wolverine) upptäcker under dramatiska omständigheter att han kan fälla ut vassa klor av ben genom huden. ”Vad är du för något?” utbrister den oerfarne mutantens chockade mamma. Snart är James Howlett och äldre brodern Victor Creed (Sabretooth) på rymmen. De kämpar sida vid sida, rygg mot rygg, i inbördeskrig, världskrig och Vietnamkrig.

William Stryker anlitar bröderna och andra mutanter för att leta upp adamantium i Afrika. Till slut får vår plågade hjälte nog av brutaliteten. Han är bäst på det han gör, men också trött på det han gör. Wolverine försöker leva ett stillsamt skogshuggarliv med sin käresta, men det går förstås åt pipan och vägen till Weapon X-experimentet stakas ut.

De historiska krigen betas av i ett otillräckligt kollage under förtexterna. Här borde man ha stannat upp ett tag och ytterligare fördjupat. Wolverine och Sabretooth är fysiskt lika, men psykiskt olika. Det finns ett starkt band dem emellan. Denna komplexa relation är den som är mest intressant i hela filmen. Andra karaktärer dör som flugor innan man lär känna dem. Men den blodtörstige Sabretooth består, antingen som skoningslös motståndare eller som lojal allierad. Det bör tilläggas att Liev Schreiber ("Scream") är perfekt som Sabretooth! Han får Tyler Manes endimensionella Sabretooth från ”X-Men 1” att framstå som en förvuxen varulv.

Wolverines kännetecken är intakta – frisyren, tuffheten, klorna, cigarren, motorcykeln och mardrömmarna. Kanske kunde Wolverine ha varit ännu lite mer djurisk? Fast då hade man kanske inte sympatiserat med honom? Eller har det med åldersgränsen att göra? Hugh Jackman är i alla fall så gott som klanderfri i huvudrollen. Ibland får man dock känslan av att det skär sig något när den tillfälliga humorn (som det sönderstrimlade tvättfatet) rimmar illa med filmens mörkare ton, där en hämndlysten Wolverine är ensammare än tidigare och i princip förlorar alla bundsförvanter omkring sig.

En prequel (uppföljare som utspelar sig före originalet) är bunden till att inte motsäga något som händer i filmen/filmerna som utspelar sig efteråt. Till exempel träffas aldrig Wolverine och blivande laserögat Cyclops, trots att de huserar i samma film. De träffas ju för första gången i ”X-Men 1”. Filmmakarna verkar ha koll på det. Filmen lyckas knyta ihop säcken, och besvarar frågorna om huvudpersonens dunkla förflutna på ett underhållande och tillfredsställande sätt.

”X-Men Origins: Wolverine” har en skitigare färgpalett än tidigare mutantfilmer. Det kan säkert tillskrivas regissören Gavin Hood, som är känd för kåkstadsdramat ”Tsotsi”. Herr Hood lyckas i flera avseenden bra med Wolverines fartfyllda solofilm, men i en eventuell uppföljare vill jag ha mer Wolverine (och Sabretooth) för pengarna. Färre bifigurer. Mer fördjupning. Lite mer känsla. Och kanske ett Japan-besök?

Efter biobesöket blir jag rejält sugen på att se ”X-Men 2” med nya ögon, så ”Origins” måste ha gjort något rätt. (”X-Men 2” berör ju också experimentet i Alkali Lake, där en äldre version av mutanthataren Stryker förpestar mutanternas tillvaro.) Mutantbetyget landar på en stark trea, med vissa reservationer.

---

Lyckad scen: När en oförsiktig Wolverine kallar en viss boxare för "Bub" (som han brukar kalla folk i serierna) och boxaren hör fel och tror han säger "Blob". Wolvie åker på en fet smäll av en fet kille. Kul!

Saknad brytning: Vad hände med Gambits franska brytning? För övrigt funkade karaktären, även om han borde ha dykt upp för länge sedan i X-Men-filmerna. (Helst tillsammans med Rogue.)

Saknad scen: En ännu mer snacksalig Deadpool iklädd sin dräkt. Jag ville se ”the merc with a mouth”, inte en Super-Skrull utan mun. Ryan Reynolds (”Blade 3”) är rolig i sina få scener som Wade Wilson, men borde ha varit med mer. Det är det som är problemet med att trycka in för många mutanter i en solofilm – alla får inte det utrymme som de förtjänar.

Johan Karlsson

Kommentarer