Recension - Bio

Tredje (och sista?) delen i Jason Bourne-trilogin är i grunden inte mycket mer än en enda lång jakt från början till slut. Filmen tar sin början med att en journalist grävt fram information om Blackbriar, ett superhemligt och det mest avancerade träningsprogram CIA har tagit fram. I artikeln nämns också att Jason Bourne (Matt Damon), en avhoppad CIA-agent, kan vara vid liv. Bourne, som inte vet sin egentliga identitet och söker sanningen kring sitt förflutna, tar kontakt med journalisten. Detta får spaningsledarna på CIA att misstänka Bourne för att vara läckan. De får en anledning att på nytt inleda en jakt för att mörda honom.

Uppenbarligen kan en film med hjälp av smart manus, trovärdiga rollprestationer, täta miljöer och ett alldeles eget grepp leva långt på en på ytan enkel intrig. I ”Bourne Ultimatum” handlar det framförallt om två saker som gör att filmen lägger sig på en helt annan nivå än de flesta filmer inom action- och thrillergenren. Den grundläggande idéen; det paradoxala i att jaga sina förföljare, i detta fall yrkesmördare, för att kunna erövra sin identitet, sitt förflutna, och åter bli en känslomässigt fungerande människa. Till det kommer den utomordentliga rolltolkningen Damon gör av sin agent.

Matt Damon är helt enkelt perfekt i rollen som Jason Bourne, som möjligtvis kan få stå för en 2000-talets James Bond. Men det är ljusår mellan dessa två agenter. Bourne har vänt sig mot sin uppdragsgivare, som visats sig vara ett brutalt och hänsynslöst maskineri styrt i känslokyla. Tiden vi lever i nu ser annorlunda ut och vi behöver en annan sorts hjälte än en självsäker, elegant, whiskey-drickande charmör à la James Bond. Istället gör Damon ett så rått och realistiskt porträtt av Bourne att det närmast skulle kunna kallas för naturalistiskt. Detta är inte detsamma som att spela med stora åthävor, snarare känns det som Bourne är så förbannat ärlig i det han uttrycker. Det sammanbitna minspelet visar inte på arrogans. Bourne lever i en kall verklighet och vet att det för hans del inte finns tid för att spela på en cool attityd. Vilket förstås bara gör honom ännu coolare. En modern hjälte i en modern värld.

Miljöerna är stora städer på olika platser i världen. Vi följer Bourne i de anonyma folkmassorna. Trots anonymiteten blir stämningen klaustrofobisk. Det tar inte många sekunder för CIA att lokalisera Bourne var han än befinner sig. Det krävs ett proffs att komma undan övervakningskameror och ständiga uppdateringar via datorer och mobiltelefoner. Och i vissa scener är det en ren njutning att se Bourne lura systemet. Han vet precis hur det fungerar och följaktligen också hur han ska hantera det.

Allt i filmen håller inte riktigt samma nivå. Spelet mellan CIA-cheferna Landy (Joan Allen) och Vosen (David Strathairn) blir lite väl onyanserat. Landy får representera den goda i systemet och Vosen dess onda motsatts. Särskilt Vosen hade vunnit på att få en något mer problematiserad karaktär. Cia-maskineriet som sådant hade gärna fått visa på mer dynamik för att kännas realistiskt. Om nu syftet är att till viss del göra politik av ämnet. Jag har svårt att tro att ett system som är så hänsynslöst inte innehåller mer spänningar bland dem som förväntas lyda order.

Actionscenerna är stundtals väldigt bra, men alltför snabba klipp och den skakiga kameran förstör en del av känslan. Framförallt ser man inte riktigt vad som händer. Av den anledningen blir just dessa scener lite långa ibland. De hade vunnit på att göras tydligare och kortas ner något.

Men det är trots allt mindre invändningar mot filmen som absolut är en värdig avslutning på en av de mer intressanta trilogierna som gjorts på senare år. Bournes seriösa karaktär naglar sig fast på näthinnan och sätter sig på djupet. Ett tips är att se de två tidigare filmerna först för att riktigt lära känna Bourne och hans drivkraft att hitta sin identitet i en avpersonifierad värld.

Anna Keijer