Recension - Blu-ray/DVD

Den här recensenten är inte särskilt bilintresserad. Att låta mig recensera ”The Fast and the Furious: Tokyo Drift” är ungefär lika klockrent som att låta en pensionär recensera ”The Matrix”. Men jag är inte helt anti. De första två brumbrumfilmerna är helt okej action.

Förväntningar: Snygga tjejer, snygga bilar och gasen i botten. Och visst blir det så. Det dröjer inte många sekunder in i filmen innan huvudpersonen racar om en utmanande tjej.

Lucas Black (som i själva verket är vit) spelar Sean. En omyndig snorvalp som efter vårdslös körning i USA bestraffas med en Japan-resa. Pappsen bor nämligen i Tokyo. Sean gör om samma misstag direkt (tävla om en tjej, kvadda en bil) och hamnar dessutom på kollisionskurs med yakuza.

Gråmulne Black har ett påklistrat leende och lika stor inlevelse som bagageluckan till en rostig Ford (utan hjul och utan däck och motorn den är väck). Det blir tydligt att det saknas en Paul Walker eller en Vin Diesel som stabil leading man. Även om man försöker knyta ihop trilogin på slutet. Ett annat problem, utöver Black, är storyn. Storyn trampar vatten efter ett tag. Trots ganska goda förutsättningar.

Hur nyskapande är filmen? Huvudpersonen Sean har en minirappare som säljer stöldgods till sidekick. Man har bytt miljö, vilket visserligen är ett smart drag. Men känns det inte lite uttjatat att dra in den japanska maffian? Och så är driftandet i kurvor nytt förstås. ”Det är lite som sumobrottning och konståkning för bilar.” förklaras det på extramaterialet.

Blir man alldeles varm inombords av repliker som ”Den här kärran har 500 hästar och ett Bovla-avgassystem.” så är ”Tokyo Drift” säkert hur bra som helst. Personligen är jag måttligt road och låter trean falla i fallfärdig glömska på närmsta bilskrot. Rest in pieces.

Johan Karlsson