Recension - Blu-ray/DVD

Redan 1959 publicerades den första Asterix-serietidningen. Några år senare (10-12) fick jag tag i en Asterixbok som hette Asterix och Kleopatra. Och därmed var jag såld. Ännu för fem-sex år sedan ägde jag alla dittills publicerade böcker/tidningar. Och så flyttade jag, kastade bort skräp…och alla mina älskade Asterix.
Eftersom jag har barn så har jag funnit det nödvändigt att införskaffa ett antal tecknade filmer, men ingen av dem har hållit samma höga standard som den tecknade serien i bokformat. Ibland, vill jag minnas, har jag funderat på hur en ”riktig” spelfilm med de Galliska hjältarna skulle bli. Och kanske mer än så, vem skulle spela Asterix och Obelix. Kunde man behålla seriens slapstickkomik, det besynnerligt våldsamma Tom & Jerry-våldet och den sluga, vuxna humorn som tilltalar även barn även om de inte förstår allt skaparna René Goscinny (Rest in Peace) och illustratören Albert Uderzo åstadkommit?

För några tidsenheter sedan började man höra rykten om att Gérard Depardieu skrivit på kontrakt att spela Obelix. Genast blev jag lätt lyrisk för vem skulle passa bättre in i rollen som den Galliske, korkade fetknoppen än Depardieu som lagt på sig ett och annat kilo extra på senare år. Den finfina franska skådespelaren Christian Clavier (bl.a. Visitörerna) antog rollen som Asterix och ingen mindre än Roberto Benigni skulle medverka som skurk i filmen. Då blev jag lätt förväntansfull. Fortfarande funderade jag dock på hur man skulle lösa specialeffekterna med alla slagsmål och allt grafiskt men oblodigt våld. Kunde man behålla serietidningens…natur?

Astérix et Obélix contre César (Asterix och Obelix möter Caesar) är gjort som en fransk-italiensk-tysk samproduktion. Jag tittade på originalspråket med svensk text och det man märker snabbt, även om man ingen franska kan, är att dialogen är lätt hackig och övertydlig då italienare och tyskar vrider fram en krystad franska. Men å andra sidan stör det inte speciellt mycket.
Tony Pierce-Roberts har fotograferat filmen i Goscinnys och Uderzos anda och skapat en serieaktig och trovärdig miljö. Regissören Claude Zidi och Gérard Lauzier har lånat friskt från många Asterix böcker och skapat ett hyfsat roligt och händelserikt manus.

Clavier och Depardieu är perfekta i sina roller, båda lyser med roliga prestationer. Och det gör även alla andra inblandade skådespelare. Den största medaljen går dock till specialeffektsgruppen som skapat såväl en serieaktig miljö som serieboksslagsmål med högt flygande romare. För att inte tala om stunden i Asterix ansikte då han tar en klunk av trolldrycken. Man kan väl säga så att specialeffekterna inte håller högsta möjliga klass, men de räcker gott och väl till denna trevliga lilla film.

Vad som bör omnämnas speciellt är ljudet. Fransmännen kan ljud. Skarpt och välbalanserat och inte alls så överdrivet och mullrigt som i amerikanska motsvarigheter där man gärna drar litet extra på basen. Dessutom kan man jämföra denna franska film med exempelvis ”The Flintstones” (som i sig är en rolig film) och med lätthet konstatera att där amerikanarna är bullriga och allmänt hysteriskt överdrivna är européerna mera stillsamma, mindre koleriska och tenderar att skapa mera balanserade levande bilder. Europeisk film är inte alltid bra, men ofta innehar den fler kvalitativa moment än de penningstinna Hollywood-produkter som vi mer eller mindre tvingas smälta år efter år, oavsett om vi vill eller ej. Men som sagt är Asterix-filmen helt i klass med vilken som helst amerikansk storproduktion och specialeffekterna skäms inte i jämförelse med t.ex. ”Jumanji” som dessvärre floppade härom året.

Slutligen vill jag konstatera att barnen tittade på den svenska versionen och stortrivdes. De ”vuxna” skämten är sparsamt sådda och ungarnas behållning var stor. Jag själv trivdes bra med den franska versionen (med svensk text) och rekommenderar varmt denna film till alla som har barnasinnet kvar eller undertonårsungar hemma.

Jan Ahlgren