Recension - Bio
Spår av Marilyn Manson och Marco Beltramis läskiga musik från ettan. Alice vaknar upp näck i duschen. Tar på sig en röd klänning. Hamnar så småningom i det Cube-inspirerade laserrummet. Precis som i ettan. Zombietrilogins manusförfattare, Paul W.S. Anderson (”Alien vs Predator”), refererar sig själv och får till en bra öppning, det får han.
Tredje Resident Evil-filmen utspelar sig några år efter apokalypsen, bortom tv-spelens handling. T-viruset begränsades aldrig till Raccoon City, utan spreds som en löpeld runt hela jordklotet, möjligtvis med undantag för Alaska. USA är öken, bokstavligt talat. Alice jobbar solo. Håller låg profil, rädd för att skada andra. Försöker hålla sig undan Umbrellas satelliter. Onde dr Isaacs letar febrilt efter sin favoritförsökskanin (Alice) parallellt med att han försöker lära zombierna att leka med klossar. Alice råkar ha sönder sin hoj under en tupplur i öknen och ansluter snart till Claire Redfields (Ali Larter – spegelbildsbruden i ”Heroes”) konvoj med överlevare, lägligt nog precis när mordiska kråkor går till våldsam attack.
Jill Valentine från tvåan är inte med alls i trean. Hennes karaktär nämns inte ens. (När skådespelerskan tackade nej till uppföljaren skrevs antagligen hennes rollfigur om till Claire.) Återkommer gör däremot Carlos Olivera, som gör vad han kan för att beskydda konvojen från köttätande zombies. En annan karaktär från tv-spelen som modifierats är Albert Wesker, i mörka solbrillor, som här har en högt uppsatt position som Umbrellas styrelseordförande.
Trots att manuset stundtals är häftigt så har Paul W.S. Anderson problem med att skapa förståelse för sina karaktärer. Eller ska man skylla det på regissören Mulcahy? Vi får i alla fall inte veta så mycket om karaktärerna och relationerna dem emellan. Och vi bryr oss inte så mycket som vi borde göra när de en efter en blir söndertuggade. Fjuttiga 1,5 h kunde lätt ha fyllts ut med en välbehövlig dos karaktärsdjup, motivation och bakgrund. Vad driver till exempel Claire att leda en konvoj genom öknen? Hur träffade hon Carlos? Vilken är hennes relation till K-Mart? Hade inte kostat så mycket att få in sådana scener. Vill man bara ha snygg action så får man det. Snygg, röjig zombieaction, som skrämmer med jämna mellanrum. Det är kanske där man valde att lägga ribban?
Sedan känner man igen lite väl många element från Alien-filmerna, inbillar jag mig. Flicka med udda smeknamn får kontakt med hjältinna (K-Mart i ”Resident Evil: Extinction”, Newt i ”Aliens”). Hjältinna bevittnar döda kloner och gråter en skvätt (Alice i ”Extinction”, Ripley 8 i ”Alien Resurrection”). Urvattnat, urvattnat. Filmreferenser i all ära, men kan inte Anderson komma med några egna idéer också?
Vidare hade första filmen ett mäktigt twistslut, något som varken tvåan eller trean lyckas leva upp till. På långa vägar. Snarare blir man irriterad och aningen besviken på treans endimensionella slutkläm. Filmmakarna borde inte ha stirrat sig blinda på huvudkaraktären Alice, som dessutom är Andersons fästmö. Allt gnäll till trots gillar jag trean så pass mycket att jag sätter en trea i betyg. Och då går jag på magkänsla.
Kommentarer