Recension - Blu-ray/DVD

Vi har sett plotten i filmer som "När Harry mötte Sally" och för något år sedan i "Serendipity" för att nämna ett par. Flicka gör slut med pojkvän utanför flygplats. Annan pojke ser. Flickan som gjorde slut med sin pojkvän och pojken som såg blir medlemmar i 10 000 metersklubben (i ett flygplan, på toaletten alltså). Sedan bestämmer flicka att hon inte vill ha pojke. Tre saker stämmer inte hos pojke tycker flicka. Något om första initiativ, spela gitarr eller inte och något som jag inte ens kan dra mig till minnes när jag reser mig ur salongen. Man får sedan följa dessa två på varsitt håll och när deras vägar korsas vid några tillfällen och någon sorts musik uppstår. Den frustrerande förvecklingen ökar allteftersom åren går och deras kärleksförhållanden på varsitt håll verkar aldrig kunna fungera. Oliver (Ashton Kutcher) som pojken heter har en döv bror som verkar leva i ett tryggt och harmoniskt förhållande, och det är denna dynamiska relation mellan bröderna som står för de flesta av fnissen och garven i den här småsöta kärlekskomedin. Det är ett helt OK upplägg och man sitter lite och väntar på lustigheterna, som tyvärr oftast uteblir. Ashton Kutcher spelar lika stramt oövertygande I denna dussinrulle som han gjorde i "The Butterfly Effect" (som för övrigt var en utmärkt film) och det är hans kvinnliga motspelerska Amanda Peet ("Oss torpeder emellan") som får dra lasset med en mycket komplexare karaktär och samtidigt försöka styra upp Ashtons stela och korkade spel.

Det är de olyckligas parad och man sitter som på nålar i biomörkret och hoppas innerligt att någon av karaktärerna ska fatta mod och lyfta på luren för att bjuda ut den andre. Det är nästan samma jobbiga känsla som i Chaplinfilmerna när publiken vet vad som är på väg att hända men inte rollfigurerna. Det är plågsamt, men inte på det där kittlande sättet som när Chaplin vände sig om för att se om polisen försvunnit - bara för att konstapeln skulle stå med batongen i högsta hugg, nej snarare plågsamt för att det är så uppenbart konstruerat. Dessa snärtigt fyndiga dialoger låter plastiga och inövade, och i en iver att vara ung och fräsch blir filmen faktiskt ordentligt mossig på grund av detta. Det som lyfter filmen är konstigt nog de rent cinematografiska aspekterna. Det är mycket smart bildspel, bra vinklar, svepningar, färg och form, som får mig att höja på ögonbrynen en smula och faktiskt vid ett par tillfällen riktigt mysa i biomörkret. Lägg särskilt märke till natten i Olivers lägenhet när Emily däckar på hans toalett - bra jobbat mellan kameramän och ljustekniker! Och med detta sagt kan man ju bara konstatera att om man inte planerar för en karriär som något av ovanstående inom film - så kan man vara utan detta klibbiga feelgood hastverk. Se hellre "När Harry mötte Sally" igen, där kan man ju få njuta av förstklassigt skådespeleri i alla fall.

Mattias Svensson