Saved!

  • Speltid (min): 92
  • Release (Bio): 2005-08-26
  • Tagline: Heaven help us.

Recension - Blu-ray/DVD

Nu har alltså triangelfilm, som är vida kända för att distribuera kvalitetsfilm för ovanlighetens skull plockat in en amerikansk komedi. Detta faktum lyckas klart höja mina förväntningar en aning. Sedan att Jena Malone var med som jag tidigare endast sett i den utmärkta filmen Donny Darko gjorde det också mer spännande. Men ack så platt filmen föll.

Storyn utspelar sig på en kristen skola i USA, där Mary (Jena Malone) och Hillary Faye (Mandy Moore) är bästa vänner och dom populäraste tjejerna i skolan. Allt raseras då Mary blir gravid efter att ha försökt ”bota” sin pojkvän som är homosexuell, något som inte ses med blida ögon på deras skola. Mary börjar tvivla på guds makter efter sitt misslyckande, och förtvivlad bryter hon med käcka Hillary Faye för att istället börja umgås med den okristliga judinnan Cassandra (Eva Amurri) som fördriver det mesta av sin tid med att supa, röka och svära. Hillary Faye försöker om och om igen att frälsa Cassandra, och när en kille som Hillary Faye är intresserad av blir kär i Mary är ett fullskaligt krig bara bakom hörnet. Till det läggs att Hillary Fayes bror Roland (Macaulay Culkin), plötsligt blir förälskad i Cassandra.

Den här filmen vill driva med den delen av befolkningen i USA som är väldigt kristen, men sättet de har gjort det på är inte särskilt roligt. Alla människor som inte är troende porträtteras som smarta, snälla och sympatiska, medan de allra mest kristna i Saved! framställs som ett gäng rötägg som inte för en sekund kan tänka själva på vad det är dom gör, utan endast låter sig ledas av Jesu ord. Det finns säkert massor av sådana människor överallt i världen, men sättet dom porträtteras på här är nästan omänskligt. Den här filmen vill verkligen att man ska hata Hillary Faye och hennes sätt att vilja pracka på alla sin religion, men det slutar bara med att jag tycker synd om henne. När hämnden mot henne kommer känns den inte särskilt ljuv, utan bara förnedrande, ja det är nästan obehagligt. Jag tänkte flera gånger, ”är det meningen att jag ska tycka att det här är roligt?”

Och så är det trovärdigheten igen. Jag kan med lätthet säga att en film som t ex Matrix är hundra gånger mer trovärdig än den här. Hur karaktärerna gör helomvändningar och ofta är helt ologiska är pinsamt. Replikerna är inte heller något vidare, de består mest av klyshor. Skådespelarna i den här filmen sliter verkligen med ett dåligt och platt manus som inte lyckas röra sig framåt särskilt mycket under 90 minuter. Susan Surandons dotter Eva Amurri gör en sjukt tråkig och stereotyp karaktär. Den ”tuffa” tjejen Cassandra känns mest som en karikatyr som skulle kunna vara skapad av en 12-åring.

Men en sak är häftig med den här filmen, och det är att Mandy Moore spelar helylletjejen Hillary Faye, som är en stor parodi på den ”perfekta” amerikanska, kristna flickan. En karaktär som jag själv inte trodde var så långt från hur hon är i verkligheten. Moore som annars brukar vara upptagen med att sitta med i Oprah och grina med ett gäng amerikanska flickor som dedikerat sitt liv till idolen, och som mellan snyftningar och tandställningar bedyrar hur mycket hon betyder för dem. Kanske var Moore trött på sin good-girl image och tog därför den här rollen.


Nog så typiskt så blir det balkvällen som ställer allt till rätta. Jag har aldrig förstått det magiska med ”Prom-night”. Vad är det för magiskt med ett gäng kåta & svettiga tonåringar i en gympasal? Vad är det med den tillställningen som gör att människor plötsligt ändrar karaktär och blir goda och fina? Någon som vet? Inte jag i alla fall. Så bespara er förspilld filmtittartid och se om Life of Brian istället, den är iallafall rolig.

Isabella Rodriguez

Kommentarer