Recension - Blu-ray/DVD

Jag skulle tippa på att Blade Runner är en av vår tids mest kända och argumenterade filmer. Den är inte bara spännande, utan ger oss en tankeställning i form av en möjlig framtidsvision samt i moral och etik. Om inte annat, så har man friskt funderat kring filmens slutsekvens, som lämnat mången mun i ett halvöppet tillstånd. Jag själv satt och såg ut som en fågelholk då jag såg filmen på bio för 60 miljoner år sedan. Eller nåt!

Visst har Blade Runner några tunga år på nacken, men den håller måttet fortfarande. Mycket beror på att den är redan från början ett sådant gediget hantverk, att den numera kan räknas som en av de verkligt stora klassikerna. Regissören Ridley Scott tog sig tid att måla upp en skrämmande fantasi i framtidens Los Angeles där människorna trängs ihop med ett gäng förrymda androider, replikanter, som genetiskt framställts för att ta hand om de ”riktiga” människornas behov, om det så gäller fysiska nöjen, krig eller farligt slavarbete. Replikanterna är så framställda så att de med tiden utvecklar egna tankar, önskemål och behov. För att detta inte skall gå i överstyr, så har den förutspående tillverkaren begränsat replikantens livslängd till fyra år, något som den döende människokopian inte roas av.
Efter incidenter med våldsamma replikanter har man anställt några tuffa poliser att ta hand om problemet genom att ta kål på dessa genetiska robotar. Harrison Ford spelar slött och med föga lidelse en av dessa legaliserade mördare och lyckas trots detta vara trovärdig. I sin jakt kommer han i kontakt med Rachel, en prototyp av en extremt människoliknande replikant, som inte i början vet att hon är en eftersom man gett henne barndomsminnen. Den gode Harrison faller naturligtvis för henne samtidigt som han utför sitt smutsiga jobb.

På tal om smutsigt, så har Ridley Scott och production designern Lawrence G. Paul utformat ett skrämmande porträtt av framtidens Los Angeles. Gatubilden är smogfylld, skitig och överbefolkad av asiater. Man vill, och inte så diskret, visa att kommersens framtid ligger i japanska och kinesiska händer om man inte ser upp. Fotografen Jordan Cronenweth har framställt en unken och ljusfattig realitet, som skulle döda och bränna ut alla moderna människor. Ljusterapi skulle löna sig väl i Los Angeles anno 2019. Även om bilden tagit något stryk av tidens tand så är den fortfarande otäckt verklighetstrogen och skarp. Inte av allra högsta standard men…!
Samma gäller ljudet. På sina ställen fenomenalt, i synnerhet då Vangelis musik ljudet mäktigt ur högtalarna, men på andra ställen suddigt och oskarpt. Musiken är en av de detaljer som inte är av standardiserad format. Den andra detaljen är filmens tempo. Om inte den mörka och tunga atmosfären vore nog, så är tempot i filmen långsam och ibland litet väl mycket film noir i sci-fi miljö. Förlagan till filmen, romanen ”Do androids dream of electric sheep” av Philip K. Dick (också Total Recall & Screamers) är mera tempofylld och rakt på sak är Scotts vision. Den version som nu kan fås på DVD är en s.k. directors cut, d.v.s. Scotts egna, av studion oförändrade, vision. Tack för det.

Där Harrison Ford och Sean Young, som spelar Rachel, gör ett halvintressant jobb lyser Rutger Hauer som replikanternas ledare och Darryl Hannah som hans ”flickvän”. Edward James Olmos gör en udda, japansktalande roll som jag inte vet vad jag skall tänka om. Mycket intressant. Likaså är birollsinnehavarna Joe Turkel och alla tiders B-skådis M.Emmet Walsh lysande i sina små insatser.

Blade Runner är en film som inte passar för den stora massan och om jag nu skulle rekommendera den till alla sci-fi fantaster eller till vänner av actionfilmer, så tror jag att vissa ickevälmenande mail skulle uppenbara sig i min maillåda utan större dröjsmål. Därför värderar jag filmen mycket högt och ger min rekommendation till de sci-fi fantaster, som gillar att ha hjärnan med sig ända till slutet. Kommer Rachel att dö? Är Deckard själv en replikant? Fundera ni på det! Jag vet svaret.

Jan Ahlgren