Recension - Blu-ray/DVD

Av någon, för mig dunkel, anledning har Stitch skapare och tidigare fiende Dr Jumba flippat ut och blivit bästa kompis med hjältarna och har tillsammans med sin assistent den enögde anorexiafjanten Pleakley flyttat in till Lilo, Stitch och Nani. Den här gången är det en Hulatävling i skolan som Lilos mamma en gång vann, och eftersom mamman är död så sätter det lite press på Lilo att vinna. Hon och Stitch gör en karta på alla ställen som ”The King” Elvis har varit på när han spelat in någon av sina filmer på Hawaii, sedan försöker de genom koncentration och övernaturligkraft komma i kontakt med honom… det går sådär.

Sakta men säkert sjunker Stitchs snällhetsnivå och det blir trubbel i kvadrat. Deras familjelycka är i fara! En hundliknande alien, en omogen storasyster och en trasig ensam liten flicka… dessutom en fyrögd galen vetenskapsman som är jagad av utomjordiska polisen och hans lika utomjordiska assistent. Some family! Det hade enligt mig varit en bättre lösning att redan i första filmen familjehemsplacera den lilla flickan och ge henne en trygg tillvaro. Men det är kanske att lägga lite mycket vikt vid en barnfilm att ens tänka i de banorna.
 

Lilo & Stitch tillhör definitivt inte mina favoriter från Disneys digra repertoar. Till det är de alldeles för nytänkande för att kittla mina barndomsminnen av filmupplevelser. De talar ett alldeles för vulgärt språk för att jag ska tycka att de är passande för mina barn och det är en ruskigt tunn story som ligger till grund för berättandet.

Visst är det lite roligt att Elvis Presley får ännu en generation att underhålla med sina enormt skickligt utförda tolkningar av andras låtar, för jag hoppas att ingen tror att den mannen någonsin, med ett enda litet undantag, skrev låtarna han spelade in eller framförde, men det räcker inte med bra rock’n’roll för att övertyga mig. Jag vill ha sentimentalitet och värme när jag ser tecknat. Jag vill att en prinsessa ska råka illa ut och att prinsen ska rädda henne - och på sätt och vis är det ju precis vad som händer, men det är kryddat med någon sorts tvingad politisk korrekthet, som lite oärligt talar om för oss att alla konstellationer av familjer är OK. Oärligt för att det inte känns som om det är uppriktigt menat och då faller liksom idén.



Men som vanligt: den här filmen är inte gjord för mina analyser och tolkningar, den riktar sig otvetydigt till små barn och den menar sig veta att små barn idag behöver lite mera action än vad jag behövde som liten. Det är möjligt att de har rätt.

Saga ger som vanligt full pott i betyg, men jag känner att det kan bli lite odynamiskt och missvisande i längden. Det var OK att ge ”Puhs film om Heffaklumpen” en femma, för den hade alla de pedagogiska element som jag kräver för att svälja den förenklade verklighetsbild som de flesta barnfilmer framställer, det saknar denna film helt. Den är plump och korkad.

Jag ger den en svag tvåa, och låter därmed Sagas femma och min svaga tvåa gemensamt ge det avgörande snittet tre i betyg. En bra uppföljare får man ändå säga och den lockade i alla fall ungarna till ett par gapskratt.

Mattias Svensson