Recension - Blu-ray/DVD

Filmen handlar om en liten mysig och oansvarig familj som för tankarna tillbaka till det lite bohemiska låtgå-70-tal som böckerna den baseras på härstammar ifrån. Men med dagens glasögon ter denna absurda och velourmysiga familj sig inte som något eftersträvansvärt och fint. Visst - pappa vill bara lyssna på rock och leka med sin unge (så långt är ju alla med på noterna), men gossen vägras en utbildning och han förvägras att få utvecklas i någon som helst riktning för sin egen skull… här är det pappa som är bäst och lilla tjocka Masarin ska bara dyrka sin far.

Det slår mig att Loranga i själva verket är en alldeles förfärligt dålig pappa, vilket ju är hur befriande och härligt som helst för en småbarnsfarsa med hela universum på sina skuldror, i alla vardagens härliga små våndor kan det vara skönt med någon som är mycket sämre än en själv. På grund av detta tror jag att jag fick mer ut av filmen än 4 åriga Saga som visserligen skrattade så hon kiknade åt bullhockeyn och när den senile farfar Dartanjang målade Arga Gubben i alla regnbågens färger, när han inbillade sig att han var målare till yrket.


Detta är på djupet en historia om den vita underklassens totala misär som jag ser det - även om det yrkas att just denna berättelse faktiskt inte har något syfte förutom att skildra en knasig men mysig familj. Barbro Lindgren är, vilket kanske är bekant för någon, en av grundarna till BRIS i Sverige, eller åtminstone en av initiativtagarna till den rörelse som så småningom blev BRIS. Hon har säkert tänkt sig att med stor politisk korrekthet och känslomässig fingertoppskänsla beskriva det mycket svåra i att ha en fullständigt värdelös förälder, tror jag. Pappa Loranga är elak och äregirig. Han vill inte arbeta. Han ger sonen Masarin onyttig mat som kakor, bullar och glass med kaviar och han tävlar ständigt med sin son och vinner alltid (oftast genom att han fuskar). Han trycker ner både sin pappa Dartanjang och sin son. Samtidigt kan jag inte låta bli att charmas av att han i sin självgodhet tycker att han gör något fint när han håller Masarin ifrån skolan och bara leker, tävlar och latar sig hela dagarna.

Det är samma stil på de animerade figurerna som i Barbro Lindgrens originalböcker från 1969 och 1970 som också bägge ligger till grund för filmens manus av Ulf Stark. Animationsbolaget som ligger bakom denna tecknade absurditet är Happy Life, numera helägt av biojätten SF, och de ligger också bakom tv-serier som "Robin", "De tre vännerna... och Jerry" och "Da möb". Det funkar väldigt väl med den komiska tecknarstil och de mycket väl utförda röstdubbningarna av namnkunnigt folk som Dan Ekborg, Gösta Ekman och Johan Ulveson. De har dessutom lånat idéer ifrån den av Toivi Pavlos inlästa versionen jag drar mig till minnes att jag hade som liten på kassett, då flera repliker har intill skrämmande närhet, samma satsmelodi och frasering.

 

Som film för barn på bio tycker jag att den är alldeles lagom kort med sina 54 minuter (inkl. eftertexterna) så det är jag nöjd med, SF hade dessutom den goda smaken att hålla det humana priset 50 kr för alla biljetter vilket jag tycker gör detta till en prisvärd upplevelse. Det är inte riktigt så vasst och inte riktigt lika cool stämning som i böckerna, och filmen tappar en hel del av min respekt när det blir traditionellt feelgood-slut, men hur som haver en absolut sevärd film och om inget annat så en inkörsport till de mycket uppskattade böckerna ”Loranga, Masarin och Dartanjang” och ”Loranga, Loranga”.

Mattias Svensson