Recension - Blu-ray/DVD

Rocky Balboa har blivit en gammal sliten gubbe med hängfläsk och rynkor (Sly Stallone är inte så vacker från början, men alla operationer får honom att likna en död fisk i ansiktet). Hans fru är ju död och hans nu vuxne son (spelad av Milo Ventimiglia som en del känner igen som Peter Petrelli i nya heta fantasyserien ”Heroes”) håller sig på avstånd från farsan som han alltid levt i skuggan av. Little Marie från den första Rockyfilmen, ni vet hon som rökte och svor så att man rodnade, har växt upp och har en tonårsson. Rocky driver en restaurang där han står och drar boxningshistorier för alla som vill höra på till stängningsdags. En dag visar en TV-station en virtuell boxningsmatch mellan Rocky och den nuvarande tungviktsmästaren Mason Dixon. Masons karriär börjar svikta lite och när Rocky nu skulle vinna över honom enligt datorn så tänder Dixons Managers till och söker upp Rocky för att utmana honom i en uppvisningsmatch. Rocky tränar, dricker råa ägg och springer upp för den klassiska stentrappan och är en riddare och gentleman – precis som vi är vana vid. Men relationen till sonen är svår och saknaden och vreden efter hustrun är svår. Rocky har ett monster inom sig som behöver komma ut och det passar ju bra när han får klartecken från myndigheterna att han får lov att boxas…

Detta är den sjätte installationen om Rocky. Den är påkostad snyggt filmad och har sina klara poänger. Tyvärr är Sylvester Stallones årtionde passerat med råge och det märks vilken tid han vill leva i. Dialogen är platt och onaturlig. Geraldine Hughes som spelar Little Marie gör ett tamt och intetsägande intryck. Dramaturgin är hemsk, den röda tråden subtilt obefintlig och det finns rejäla luckor i berättandet som är svåra att förlåta. Sonen spelas av den unge och det är riktigt tunt gjort. Antagligen är det Sylvester Stallones fel alltihop och jag har god lust att helt avfärda filmen. Men. Då kommer slutet. Fightscenen som vi lärt oss att älska. Hämndens ljuva stund. När Rocky nästan helt söndertrasad och svullen får mata in feta slag efter varandra så att blod och saliv slungas runt i slow-motion. Svartvitt fotografi där endast blodet har färg och snygga kamera vinklar. Trovärdigheten i fighten ökar ytterligare för att Antonio Tarver som spelar Mason Dixon är tungviktsboxare i verkliga livet och fighten inte är så mycket koreografi som vi är vana vid. Slutet är bra. Jag gillar verkligen slutet. Men det räddar inte filmen.

Extra materialet på DVD:n är ganska väl tilltaget och det är roligt att kunna se det alternativa slutet och få lite kött på benen med alla de bort klippta scener som vi överöses med och kan sätta in i sammanhanget så att filmen faktiskt växer en smula. Inte tillräckligt, det är fortfarande mediokert, men en aning i alla fall. En aning som räcker för att jag ändå ska våga rekommendera filmen som OK bakfylleunderhållning när det bara är skit på TV. Den får en 3:a. Mest av nostalgiska skäl.

Mattias Svensson