Recension - Blu-ray/DVD

När den här filmen damp ner i min brevlåda kunde jag inte undgå att bli förvånad. En film av Bertolucci, med Debra Winger och John Malkovich, och jag har inte ens hört talas om den! Nåja, suckande antog jag att mina filmkunskaper inte är kompletta, och bestämde mig för att fråga min läromästare i film, som dessutom är ett stort fan av just Debra Winger. Min mor. När hon lika förvånat synade omslaget utan att ens känna igen titeln kunde jag inte låta bli att misstänka att detta kanske var en rätt kass Bertolucci-rulle som förtjänat att hamna i glömska? Det fanns bara ett sätt att ta reda på om det stämde, så filmen åkte rätt in i DVD-spelaren.

I filmens början får vi bekanta oss med ett konstärligt gift par som börjar närma sig 40årsåldern och deras unga, manliga och stiliga bekanta. Denna trio har gett sig ut på en resa till norra Afrika. Man får aldrig veta exakt var de befinner sig, men jag tror att de börjar sin resa i Marocko. Det är strax efter andra världskrigets slut och man konfronteras tidigt med slitningarna som uppstått mellan de två makarna. De ger sig ut på en resa i Afrika och famlar ständigt efter varandra, kanske i hopp om att en miljö som är större än livet självt ska förena dem igen, men misslyckas ständigt. Det är som att två så starka viljor aldrig riktigt kan leva med varandra i symbios, då ingen vill underkasta sig.

Vi blir medpassagerare utan guide i ett förförande Afrika, fullt av både skönhet och förödelse. Under hela tiden följer vi med i händelserna utan tillbakablickar eller scener som förklarar situationer vi befattas med, utan vi får endast följa en bit i parets liv, helt i kronologisk ordning, en pusselbit i den stora massan. Detta är ett grepp som jag verkligen uppskattar eftersom man som publik inte dumförklaras, och i slutändan är Den skyddande hilmen det mest äkta jag skådat på länge. Skådespelare, regi och foto är en perfekt mix av magiskt och mänskligt, och de två huvudrollerna är trots många brister i karaktären så äkta att man inte kan göra annat än att känna sympati för dom och deras sökande.

Att den här filmen är så okänd och osett är inget annat än en skam, och i samma veva som jag såg den här fina filmen for mina tankar till Oliver Stones film Savior. Savior är en annan riktigt bra film som jag tills nyligen varken hade hört talats om eller sett. Jag kan inte göra annat än att utropa ”varför?!”.

Isabella Rodriguez