Recension - Blu-ray/DVD

Den unga kaninen Femman är en orolig själ. Då och då får han föraningar om vad som kommer att hända och de flesta av de andra kaninerna i flocken tror att han är smått galen. Dock inte Femmans storebror Hassel, som litar på sin käre lillebror till 100%. När så Femman en dag hävdar att något fruktansvärt kommer att hända med flocken och att deras gröna ängar kommer att färgas röda av blod försöker han och Hassel övertyga flockledaren om att området måste evakueras. Deras förslag viftas bort som rena dumheter men Femman ger sig inte. Tillsammans med Hassel lyckas han få med sig en liten grupp kaniner som utan att veta vart de ska flyr för sina liv.

På vägen till den plats de kan kalla sitt nya hem får gruppen utstå allsköns mödor. De utsätts konstant för rävar, hökar och andra rovdjur, och inte heller andra kaniner går att lita på. Ska de lyckas med sitt uppdrag att finna en ny boplats, och hur många kommer att överleva den strapatsfyllda resan?

”Den långa flykten” fick biopremiär 1978 och blev omedelbart en stor succé. Förlagan, Richard Adams roman med samma namn, var också en storsäljare med över fem miljoner sålda exemplar. Faktum är att boken i en omröstning anordnad av BBC 2003 valdes till en av de 30 bästa böckerna i världshistorien!

Det är minst sagt en omtumlande upplevelse att bänka sig i soffan och se den här filmen. Den ska absolut inte avfärdas som en barnfilm bara för att den är animerad och är rekommenderad från sju år, istället är detta en film som passar lika bra för publik i alla åldrar. Jag skulle inte rekommendera att de allra yngsta ser filmen själva, dels kan de ha problem med att hänga med då filmen inte har svenskt tal, men mest för att en hel del scener kan verka skrämmande. Det hymlas nämligen inte det minsta med de faror som kaninerna utsätts för och det förekommer både blod och ond, bråd död. Därmed inte sagt att barnen inte ska se filmen alls, föräldrar kan gott sitta tillsammans med barnen som stöd och förklara om det är något de inte förstår.

Animeringen kan tyckas vara knapphändig och enkel, men faktum är att det glömmer man snart. Man lever sig in i filmen totalt och bryr sig helt enkelt inte om sådana detaljer. Istället för att sitta och tjafsa om att ”Shrek” är mycket roligare och att Disneys filmer minsann är så mycket bättre animerade sitter åtminstone jag och gråter till tonerna av Art Garfunkels vackra tolkning av ”Bright Eyes”.

Tack till Atlantic för recensionsexemplaret.

Fredrik Liljegren, chefredaktör