Aliens vs Predator - Requiem

  • Release (Bio): 2008-01-04

Recension - Bio

På vita duken började det med några få sekunder av ett alienkranium som skymtade förbi, i predatorskeppets trofékammare i ”Predator 2”. Drömscenariot med att filmhistoriens två häftigaste monster skulle göra upp blev till verklighet i Paul W.S. Andersons underskattade ”Alien vs Predator” från 2004. En genomtänkt film som med finess knöt ihop två filmserier. Fullsmockad med referenser till de gamla filmerna. Nu när specialeffektsbröderna Strause regisserar tvåan, ”Alien vs Predator – Requiem”, så har skådeplatsen och tonen ändrats radikalt.

Handlingen är enkel och tar vid där ettan slutade. Den avlidne predatorn Scar ligger på sitt altare med spräckt bröstkorg. Korsbefruktningen mellan alien och predator, en snabbväxande predalien, röjer loss på predatorskeppet, vilket orsakar en ofrivillig landning på jorden, närmare bestämt i en småstad. Predalien och några inglasade facehuggers överlever kraschen. En mänsklig jägare och hans son råkar illa ut. På predators hemplanet, som visas för första gången någonsin, tar en elitpredator emot nödropet från predatorskeppet. Han skyndar iväg till undsättning i sin fräcka lilla farkost. När han når fram måste han eliminera syrafrätande aliens på löpande band, och avlägsna alla bevis på utomjordiskt liv med hjälp av en blå vätska. Och så försvinner strömmen. Och paniken sprider sig. Och småstadsfolket kämpar för sin överlevnad.

Barnförbjudna ”AVP-R” gör ganska bra ifrån sig. Tonen är av förklarliga skäl mycket mörkare än tidigare. Filmmakarna lämnar inget åt fantasin. Brutala aliens är inblandade i brutala dödsfall. Syra rätt i ansiktet, en kapad hand i skogen och en predalien som besöker BB är några av tilltagen. För första gången visas när ett oskyldigt barn föder en grotesk chestburster. ”AVP-R” levererar mer konkret action som bildar rena infernot framåt slutet. Det som ettan kritiserades mest för var just att den var för barnvänlig och levererade för lite action mellan xenomorfer och rovdjur. Detta kan man aldrig i helvetet beskylla tvåan för!

Det som annars sticker ut mest i tvåan är hur väl och ofta filmskaparna utnyttjar musikstycken från de gamla filmerna; den effektiva predatortrumman, obehagliga toner från ”Alien Resurrection” tror jag det är och i synnerhet den pampiga hjältemusiken från ”Aliens”. Man luras tillbaka till de uppspelta känslor man kände då det begav sig i originalfilmerna. På flera punkter är det uppenbart att bröderna Strause ser upp till James Camerons klassiker ”Aliens” från 1986. Och inte bara i valet att lägga till ett plural-s i filmtiteln. Precis som Ripley skyddar nya hjältinnan Kelly sin dotter från monster, manövrerar en pansarbil och drar rätt slutsatser.

Jag gillar till viss del att ”AVP-R” vågar vara annorlunda, mörkare. Men det finns saker att störa sig på. Det går alldeles för snabbt i början; predatorskeppets krisläge, nödropet och vad som känns som fem sekunder på hemplaneten. Snålt. Här hade tio minuters extra speltid varit av godo. Nästan som om man jäktar igenom inledningen på tvång. Vidare blir det på tok för rörigt emellanåt: Är det där en alien, predalien eller predator? Och var befinner han sig? För snabba klipp och för mycket massmörker, även om jag förstår att våra älskade monster inte kan dansa runt i solsken i en sådan här ruskig historia. Det hade förstört stämningen.

Är det inte knapert med en ensam predator mot horder av aliens? Nåväl, kanske tog han sig vatten över huvudet i sitt övermod. Och ensam är stark skiljer sig åtminstone från ettans upplägg med tre tonåriga predators. Är fortfarande lite grinig över att Lex (som är en enda stor hyllning till Sigourney Weavers Ripley) inte får vara med och leka med sitt nya spjut. Hon var en skaplig hjältinna som hade potential att utvecklas i uppföljaren. Och jag längtar efter en stjärna av Lance Henriksens kaliber. Jag vill ha Weyland… och får ett pizzabud, liksom. Kanon. Visserligen kan man relatera till det vanliga småstadsfolket (mobbad kille, kärnfamiljer och fyllon) på ett annat sätt. Några av dem håller måttet, bättre än väntat, men man saknar ändå de coola veteranerna.

Fungerar det att lämna isolerade, karga miljöer som rymden och Antarktis för en liten småstad i USA? Jodå, en självsäker predator på kraftverket och mordiska aliens i kloakerna har jag inga problem med. Variation är inte fel. I alla fall tillfälligt. I nästa kapitel borde man bege sig ut i rymden igen. Om det blir en trea. ”AVP-R” har tyvärr dragit in dåligt med biopengar i USA.

Mer gnäll? Lite till. Det är synd att den nye karaktären Dallas inte har någon koppling till Nostromos rymdkapten i ”Alien”, men det kompenseras på sätt och vis av slutet. Saknar en frustande, pustande elak drottning och massvis av slemmiga ägg. Det blir för mycket predalien för min smak. Ännu mer karaktärsutveckling hade också suttit fint, trots att monstren förväntas stå i fokus. Sedan känns det lite endimensionellt att människorna inte har den blekaste aning om vad som händer. De försöker bara överleva. Har ingen kontakt med rovdjuret.

Faktum är att filmen egentligen skulle heta ”Alien vs Predator: Survival of the Fittest”. Och det är just det den handlar om. Den starkaste överlever. Den som anpassar sig bäst till nödsituationen. Två utomjordiska bestar gör upp med näbbar och klor. Men vilka människor har hjärna och muskler nog att överleva? Fängelsekunden, fyllot, pizzabudet, sheriffen eller soldaten? Jag gillar sista scenen i ”AVP-R”. Den är helt och hållet för fansen. Och man får mycket ös för pengarna. Det får man.

Johan Karlsson

Kommentarer