Recension - Blu-ray/DVD

Detta är en svartvit film, vilket kan vara oerhört vackert men också har sina begränsningar. Till exempel blir man av någon anledning mer trött av att inte se färger, märker jag. Jag skulle dessutom rekommendera att se denna film på storbild och med surround sound, då ljudet är något ojämnt och detaljer lätt försvinner på en vanlig tv-skärm.

Med den inledningen blir det förstås lätt att strunta i den här filmen. Men det tycker jag trots allt vore synd. Det här är en riktigt charmig historia, berättad helt utan det slisk som en Hollywood-produktion automatiskt skulle ge den. "Arga män (utan ben)" handlar om två män som lever totalt olika liv. Den ene är lantbrukare på latsidan, den andre jobbar hemifrån för ett stort företag; hans fru är dessutom gravid. Männens liv korsas, och de hamnar i oundvikligt bråk med varandra (jag vill inte avslöja hur), som slutar med att båda blir av med sina ben. På sjukhuset tvingas de dela rum, och i utveckligen som följer blir de tvingade att även dela liv med varandra. Det är som sagt synd att berätta för mycket om varför omständigheterna blir som de blir, det skulle bespara er många härliga skratt...

Den svarta humorn påminner om finska filmer; "Mannen utan minne" är väl den flest skulle känna igen. Jag låter mig imponeras av fotot, som utnyttjar det där med kameravinklar istället för en snabb klippning. Berättandet är förvisso långsamt, men väldigt proffsigt. Se inte den här filmen i en hast, utan ge den lite tid. Märk hur behagligt det kan vara med den här typen av berättandet. Upptäck en ny typ av komik.

Resan de båda männen gör är oförutsägbar fram till målet, och så även deras relation till både sig själva och omvärlden. Det känns uppfriskande att våga skämta om handikappade, att utan att diskriminera vara rå och sanningsenlig.

Däremot känner jag tydligt hur van jag är vid det snabbare sättet att berätta en historia. Hur finstämt och unikt det här än är, så segar filmen sig framåt i sina lite-för-långa scener, och jag blir trött i väntan på en upplösning. Varför man valt det svartvita berättandet går även det att ifrågasätta, då naturscenerierna inte skulle mått dåligt av lite färg.

Jag ger filmen en trea och hoppas på mer från dessa manusförfattare och regissörer, som trots allt hittat på en rolig liten historia berättad med okonventionella grepp.

Lina Arvidsson