Recension - Blu-ray/DVD

Vacker.
Ett ord är allt jag egentligen skulle behöva skriva för att beskriva ”Hiroshima, mon amour” på bästa sätt. Det ordet är just ”vacker”. För sällan har en film varit så hemsk att genomlida, men samtidigt varit så förbannat fin som just denna. Den är så vacker, att man lätt kan tro att ordet skapades just för att beskriva denna film. Man sitter genom hela filmen och bara myser i den extrema finkänslighet och känslosamma precision som genomsyrar varje bildruta. Man både älskar och hatar karaktärerna, och när man plötsligt rycks ifrån Hiroshima så är man helt kluven. Men man kommer tillbaka. Många gånger.

Filmen ”Hiroshima, mon amour” regisserades 1959 av Alain Resnais, och är den finstämda historien om en fransk skådespelerska som besöker ett Hiroshima i skuggan av atombomben under ett filmjobb. Filmen var en av de riktigt ledande i den Franska nya vågen, och nominerades till en Oscar för bästa originalmanus. Nu släpps filmen äntligen lös på svensk dvd, och det är Atlantic som står för fiolerna. ”Det är lite lustigt”, tänker jag, samtidigt som jag river loss plasten från det superslicka pappfodralet, ”att Atlantic har gått från att ge ut sunkiga utgåvor av halvdana filmer, till att ge ut supersnygga utgåvor av riktigt bra filmer.” Dock så hejdas min fascination kvickt när menyn dyker upp på skärmen. Det visar sig att filmen helt saknar bonusmaterial. Atlantic har uppenbarligen fortfarande en bit kvar till att uppnå sin Criterionstatus.

Man behöver dock inte sörja utgåvans totala brist på mervärde, när själva huvudattraktionen mycket väl klarar av att stå på helt egna ben. ”Hiroshima, mon amour” är helt ett av filmhistoriens klarast glimmande guldkorn, och franska nya vågens klarast lysande stjärna. Filmens storhet ligger förmodligen i dess totala fokus på huvudpersonernas relation. Man skulle kunna plocka bort alla andra personer i hela filmen och ändå få en lysande film. Filmen kretsar mycket kring minnen, och deras förmåga att torna bort med tiden. Våra liv är helt uppbyggda av minnen, som aldrig kommer att komma tillbaka igen, och blir allt blekare med tiden. Men ”Hiroshima, mon amour” är en film som man garanterat kommer att minnas och bära med sin länge. Kärlek har sällan skildrats med en sådan pricksäkerhet.

Slutligen så finns det även en historisk aspekt med filmen, som gör den ännu mer intressant. Det faktum att den utspelar sig i ett Hiroshima i skuggan av den stora tragedin gör att filmen även fungerar som ett perfekt tidsdokument över människans grymhet, både på ett personligt och ett globalt plan. Men trots att filmen har nästan femtio år på nacken så är den fortfarande, slagkraftig, pricksäker, och säger precis lika mycket om samhället nu som då. Rent bildmässigt och berättarmässigt har filmen inte tappat ett uns, och karaktärerna känns ännu lika relevanta. Det är väl det att kärleken är evig. Speciellt den kärleken som sakta dör ut, i ett kreperande minne. Vacker var ordet.
Vacker.

Tack till Atlantic för recensionsexemplaret

Kim Ekberg