Recension - Blu-ray/DVD

En av Bruce Willis mest kända roller genom tiderna är superpolisen John McClane som i tre filmer tagit hand om ett större antal skurkar, kastat ur sig minnesvärda oneliners och samtidigt tampats med smärre familjerelationer. I och med McClane-rollen i de 3 Die Hard filmerna blev Willis också av med den lätt löjeväckande stämpel som han hade efter en TV-serie och en dålig långfilm.

I och med denna film, Die Hard, från 1988 etablerade sig Willis som en pålitlig och stryktålig, tvättäkta Hollywoodskådis som flitigt användes i många framgångsrika filmer såväl som i katastrofala uppsättningar. Vem kan glömma den rätt hemska ”Hudson Hawk”? Å andra sidan har han gjort kanonbra framträdanden i bl.a. ”Pulp Fiction”, ”The 5th Element” och ”The Sixth Sense”. Å tredje sidan så visar han en rätt ensidig sida av sig just då han spelar i actionrullar. Har vi inte sett honom alltid som en lite sjabbig hjälte som strör omkring sig såväl lik som snabba och roliga repliker. Å fjärde sidan så passar en sådan roll Bruce Willis som en handske i en aphand.

Genom tiderna har diverse regissörer frestat oss med mer eller mindre actionpackade underhållningsfilmer. Snällt har vi svalt allt vi serverats och förundrats över de magnifika stuntsen eller den fartfyllda historien. För det mesta har man dock glömt den forntida actionrullen snabbt och dess inverkan på våra dagliga filmpreferenser.

Die Hard har dock varit tämligen banbrytande i denna svåra genre. Regissören John McTiernan och producenten Joel Silver hade bara två saker i tankarna då den började arbetet med filmen. Den skulle bli alla tiders mest actionfyllda film som dessutom skulle spela in en himla massa stålar. Detta skulle åstadkommas med att hyra in tämligen kända, men inte svindyra, ansikten, en manusförfattare som snyggt undvek alla djupa tankar och satsade endast på hårda tag och massor av svordomar infiltrerat i en slipprig dialog och spektakulära effekter. Och det lyckades.

Die Hard är än idag en av de, genom tiderna, absolut bästa actionfilmerna. Det finns ingen paus i handlingen utan den körs enkelspårigt och våldsamt från första början till sista minuten. Blodet sprutar och folk dör som flugor. Med tanke på dagens våldsdebatter är det ansvarslöst att ens komma på idén att rekommendera den, men vad ska man göra? Die Hard är en av de bästa actionfilmerna genom tiderna. Dess uppföljare, tvåan och trean, är minst lika fartfyllda, men i de har man utnyttjat mera effektivt dialog och ännu mera dramatiska effekter. Die Hard är dock rakt på sak, inget för mesproppar.

Vid sidan av Bruce Willis kan man beskåda en riktigt slemmig filmskurk som träffsäkert porträtteras av Alan Rickman. Reginald Veljohnson gör en skaplig roll som den svarta ”partnern” som överlever. Bara en sådan sak!

Musiken är värd några ord. James Horner och Michael Kamen står för originalmusiken. Ludwig van B bistår med den nionde symfonin, ett grepp som upprepats i uppföljarna. I tvåan användes Sibelius Finlandia och i trean Johannes Brahms Symfoni nr 1. Bra, bra, bra.

Fotografen är ingen mindre än Jan de Bont som senare begåvat oss även med regitalanger och kokat ihop bl.a. ”Twister” och ”Speed”.

Ljud och bild är bra, fast i båda kategorierna finns det utrymme för förbättringar. Sådana trivialiteter, då det dock är frågan om småsaker, glömmer man snabbt då filmen rusar fram i den fart den gör. Detta är actionälskarnas klassiker och ett naturligt tillskott i DVD-hyllan, men inget för barn och andra lättpåverkade.

Jan Ahlgren