Recension - Blu-ray/DVD

Det här skulle kunna ha varit en jättebra film. Redan i inledningen dras man med i den krypande stämningen av att allt inte står rätt till, och till och med jag som aldrig varit flygrädd tycker att flygplansmiljön känns kvävande och obehaglig...

Jodie Foster porträtterar som van en stark kvinna som slåss från underläge. Här spelar hon mamman Kyle som tillsammans med sin 7-åriga dotter Julia ska föra kistan med liket av fadern tillbaka till Kyles föräldrar i USA, där en begravning väntar.
På planet är hennes dotter plötsligt spårlöst försvunnen. Panik utbryter när det visar sig att dottern inte ens var med på passagerarlistan till planet...

Upplägget till filmen är som sagt hur bra som helst. Som åskådare börjar man tvivla på om man verkligen kan lita på huvudpersonen. Samtidigt tycks hela besättningen läskigt oberörda inför det faktum att en liten flicka är försvunnen. Jakten på sanningen är det som håller åskådaren i ett fast, iskallt grepp halva filmen igenom, och det är också här den stora behållningen ligger. När saker och ting börjar klarna upp faller filmen mer och mer. Det är också nånstans här som trovärdigheten börjar brista. Och när trovärdigheten brister...; ja vad finns kvar då?

Slutet blir tyvärr en punktering av hela filmen. Plötsligt har vi att göra med en thriller som vilken som helst. Spring i dörrar, slåss med brandsläckare, you name it. Blev det på något vis bråttom att fullborda det här verket? Eller varför gav man annars upp den så noggrannt hopsnickrade stämningen från inledningen?

Och är detta måhända en förklaring till varför Peter Saarsgard ser så trött ut filmen igenom?

Nej, detta är sannerligen en film uppdelad i två delar. Och eftersom det inte funkar att se en halv film, så kan jag inte heller höja den till skyarna. Jodie Foster må vara hur övertygande som helst som panikslagen mamma, och flygplansmiljön hur läskig som helst; jag tilltalas ändå inte av hafsiga, halvfärdiga verk. Ett plus i kanten för några avrättade terrorist-fördomar. Men en film att minnas; det blir aldrig det här.

Lina Arvidsson