Recension - Blu-ray/DVD

Generellt sett finns det två typer av filmer i den här världen. En filmteoretiker skulle halshugga mig för den hårddragningen, men jag tror att de flesta människor vet vad jag menar. Den ena typen brukar kallas high concept; eller ”en typisk Hollywood-film, du vet”. Där berättandet följer mallen för tydlighet, den trögaste människa kan ta till sig regissörens baktankar, karaktärerna är enkla att förstå och handlar efter givna och införstådda mönster, stråkar och skådespeleri hjälper till att sätta känslor på härligheten och strukturen på historien upprepar sig från film till film. Detta är den mest publikälskade typen av film världen över.
Den andra typen har lite slarvigt börjat kallas för independent. Den är krångligare att förstå sig på, kanske ibland till och med jättekrånglig. Kronologin kan vara upphackad, människor reagera oförutsett, trådar lämnas utan att knytas ihop igen, kameravinklar kan överraska och till och med ta över och bli viktigare än filmens handling.
" Marilyn Hotchkiss' Ballroom Dancing and Charm School" väljer att placera sig mitt emellan dessa båda typer. Vilket kan tyckas nytänkande och intressant. Men tyvärr mest blir förvirrande och irriterande.

För att inte säga för mycket tar händelserna sin början när Steve Mills(John Goodman) krockar med sin bil, och Frank Keane(Robert Carlyle ) blir den första att komma till olycksplatsen. Hans knappast avundsvärda uppgift blir sedan att tala med Steve för att hålla honom vid medvetande, tills räddningspersonal är på plats och läget har hunnit stabilisera sig, om det nu kommer att göra det. För att hålla hoppet uppe lyckas Frank få Steve att berätta om sin barndom, dansen han var på väg till innan bilen krockade, vem han skulle möta där och så vidare. Publiken transporteras på klassiskt vis tillbaka i tiden, till 60-talet med sina ”charm schools”, som föräldrarna flockades till för en ypperlig chans att låta andra lära sina barn vett och etikett på dansgolvet.
Denna historia korsas i sin tur med Franks liv efter hustruns bortgång. Frank går i samtalsterapi tillsammans med en grupp andra män i samma situation som han själv. (En av dessa är Sean Astin som spelade Sam i ”Sagan om ringen”-filmerna. Missa inte den roliga intertextuella flirten med hans rollprestation där! I övrigt roligt att se honom göra något annat.) Frank hamnar genom ett löfte till Steve själv på dansen som anordnas av den forna "charm-skolan". Hans uppgift är att hitta Lisa, Steves stora kärlek. Men istället hittar han förstås en väg tillbaka till livet och glädjen, och även till kärleken.

Filmens handling är väldigt vacker, och vissa tidshopp och upplösningar känns oväntade och därför nyskapande. Men just kombinationen mellan high concept och independent-stil gör helhetsintrycket virrigt och stundtals nästan svårbegripligt. Valet av skådespelare känns inte heller helt självklart. Visst är det kul att se Robert Carlyle i något annat än som råttaktig outsider (Gaz i ”Allt eller inget”, Begbie i ”Trainspotting”). Men hans talang känns emellanåt något vek för att riktigt lyfta upp trovärdigheten. Marisa Tomei, som spelar the first lady i den här sagan, har den något orättvisa rollen som stereotyp misshandlad kvinna (”I fell down the stairs – I promise”) att ge liv åt. Vilket förstås också känns lite stapplande.

Visst har filmen sina guldstunder, som sagt är historien i sig vacker så man smälter. Men nog hade den kunnat återges med lite mera övertygelse och framför allt, med lite mer bestämt ställningstagande… På imdb.com läser jag att den filmatiserats flera gånger tidigare, senast 1990. Randall Miller hette regissören även då. Kanske är de andra filmatiseringarna bättre?

Lina Arvidsson