Recension - Blu-ray/DVD

Likt ”Sex and the city” började den lesbiska kanadens-amerikanska serien ”The L word” sändas sena måndagskvällar på TV3 när den kom till Sverige. Serien handlar om ett gäng lesbiska tjejkompisar, och deras relationer porträtteras lika ingående men något mer avslöjande, än kvinnorna i ”Sex and the city”s små strul gör. Jämförelserna med ”Sex and the city” är genomgående i de recensioner av serien jag hittat. Framsidan på boxen pryds av taglinen ”Same sex. Different City”. Det som var uppseendeväckande med ”Sex and the city” när den kom, var ju inte bara sexscenerna, utan även kvinnornas ålder som var bra mycket högre än vad som enligt normen ansetts acceptabelt för en sexuellt aktiv kvinna. I ”The L word” är det ingen fokus på hur gammal någon är. Seriens kärna är istället att alla är lesbiska. Vilket räcker långt.

Det finns en befriande känsla över hela ”The L word”, just på grund av att detta känns så helt nytt och fräscht. Bögvärlden har en massa klyschor kring sig, där vissa säkert stämmer men hur som helst har man sett om den till leda, skulle jag vilja säga. Och ”Sex and the city” i all ära, men är inte det här snäppet mer spännande?

Hur killar uppfattar serien är förstås annorlunda. Utan att dra alla av manligt släkte över en kant, vill jag nämna historien min kompis berättade för mig, när jag sa att jag skulle recensera ”The L Word”. Hon berättade om hur killen som var tillsammans med hennes rumskompis snabbt föll in i vanan att övernatta just på måndagar. Detta endast på grund av att lite halvt om halvt få tillfredsställt sin något klassiska sexfantasi om två tjejer tillsammans. Måndagsnatt efter måndagsnatt satt han där bredvid min kompis, givetvis efter att flickvännen gått till sängs. Om detta är en komplimang till serien eller inte, det låter jag vara osagt…

Jenny (Mia Kirshner) kan ses som en huvudkaraktär i serien. Som utgångspunkt är hon lycklig flickvän till Tim. Jenny har äntligen inrett sin egen skrivarverkstad och ska nu slå sig till ro tillsammans med Tim i Los Angeles för att skriva på sin roman. Föga förberedd var hon på att stadens vackraste flata, Marina Ferrer, skulle falla för just henne. Vilket så småningom visar sig innebära problem, då känslan är minst sagt ömsesidig…
Jennys karaktär är möjlig att identifiera sig med, om man känner för att låta sig förtrollas av den ”lesbiska världen”. För en lesbisk VÄRLD är faktiskt just vad det handlar om. I ”The L Word” är var och varannan tjej lesbisk! Vilket till en början kan verka störande och osannolikt knäppt, men i längden faktiskt funkar. För tänk efter; är inte ”världen” i de flesta andra serier alltför outmanat och självskrivet hetero? Det är ju i just denna överdrift av minoritet som charmen i denna serie ligger! Det uppfriskande i att låta hela omgivningen plötsligt bli förstående. Eller nästan i alla fall. Kontrasten hetero och homos emellan måste ju finnas kvar, den är en del av spänningen och bidrar till att öka ens kärlek och förståelse för huvudkaraktärerna. Och vad vore den här serien om den inte sa något om verkligheten? Jag vet inte om flator världen över älskar det här. Men jag vet att jag själv aldrig tidigare sett en sådan modig och snudd på ärlig porträttering av lesbisk kärlek (”snudd på”; då människor fortfarande är vackra, smala Hollywood-dockor. Det är fortfarande polerad yta och brist på pengaproblem. Och ingen ångest finns som det inte inom avsnittets ramar går att råda bot på).

Jennifer Beals gjorde sig känd 1983 som en av tjejerna i ”Flashdance”. Förutom henne och Pam Grier (”Jackie Brown”, 1997) är de andra tjejansiktena för mig totalt okända. Och förmodligen hade en sån här serie inte funkat med stjärnor som Jennifer Love-Hewitt och Neve Campbell i rollerna. Lesbiska tjejer är som sagt så pass ovanligt att se i rutan att man tenderar att gå in i det med hull och hår, och tro helhjärtat på att what you see is what you get; vilket troligtvis inte är fallet. Men vilket också bevisar att skådespelerskorna här funkar hur bra som helst.

Avsnitten lyckas hålla mig i ett fascinerat hårt grepp. Genast efter pilotavsnittet är jag gravt beroende. Pojkvännen klagar emellanåt, och undrar om jag håller på att bli flata…
Det finns dock saker att klaga på, för det finns det ju alltid. Till exempel har jag svårt för generaliseringar och fördomar, vilket konstigt nog tycks förekomma överallt; även i serier som denna. Kan man verkligen se på skorna om en tjej är homo? Bara som ett exempel. Ibland känns även kamerabruket konstigt. Svepningar och inzoomningar som går lite för snabbt för att man ska hinna hitta rätt i scenen. Dumma små detaljer, men ändock värda att tas upp.

I början har jag till och med problem med en hel rollkaraktär! Shane, som uppträder som att hon är drogad och gör det rent omöjligt att få ett grepp om henne. I en scen misstas hon för en kille, vilket är helt oförståeligt då hon verkligen inte ser speciellt maskulin ut. Faktum är att alla tjejerna är lite för Hollywoods-anpassade. Ingen butch-flata här, inte. Och jag kan inte bestämma mig för om det är bra i syfte att ta bort fördomen om att lesbiska inte tänker på utseendet; eller om det bara är fånigt anpassat efter rådande skönhetsnormer. Att trots att det handlar om flator ska killar och tjejer se ut som de alltid har gjort?

Shanes roll känns hur som helst konstig tills man har börjat tycka om henne, så som alltid sker när man följer en serie. Då köper man de mest tveksamma karaktärsdrag och platta repliker, för att det ändå någonstans fanns något som gjorde just den här personen levande mänsklig och därför värd att tyckas om. Man känner det plötsligt som att man KÄNNER karaktärerna, och då är ju allt som det ska.

Den största skillnaden med ”Sex and the city” är att jag tycker mig känna av mera djup och mindre yta i det här, än vad Carrie och tjejerna i New York utstrålar. Och det är väl verkligen en komplimang till serien?

Lina Arvidsson