Excalibur

  • Svensk titel: Excalibur
  • Originaltitel: Excalibur
  • Speltid (min): 135
  • Release (Blu-ray/DVD): 2000-02-12

Recension - Blu-ray/DVD

Många känner till legenden och myten om Kung Arthur och hans magiska svärd, Excalibur, som han fick av Damen i Sjön (Lady of the Lake)… eller drog ut ur en sten då han var tonåring. Eller både och.

Legenderna är många och på 500-talet var Britannien delad i små riken som alla hade en egen regent och minst 13 av den hette Arthur i någon form. Alla brittiska län och områden vill naturligtvis idag påpeka att den historiska Arthur var regent just i deras område. Ja, ja, hur det än är så kan vi kort konstatera att.
A. Arthur har existerat och om han var kung eller endast en hårdnackad soldat som stridit mot de sista romarna, ja, det är en debatt för historiker.
B. Kung Arthur och hans riddare av det runda bordet samt svärdet Excalibur är påhitt, saga och inte sant.

Berättelsen om kung Arthur och Co. baserar sig på en berättelse som spriddes snabbt i Europa på 1100-talet då en viss Geoffrey of Monmouth skrev ett verk som han kallade ”Historia Regum Britanniae” där han öste överord på den magnifika kung som tappert kämpade och vann över de romerska arméerna men förlorade sitt liv i kampen mot sin egen systerson, Mordred. Den gode Geoffrey blandade ihop lämpliga bitar ur den Celtiska historien med ren fabrikation av sanning.

Hur som helst blev Arthur ett kärt skrivelseobjekt som utnyttjades såväl i poesi som seriösare historieförvanskning. Redan i slutet på 1100-talet hade Chrétien de Troyes förvandlat Arthur till en romantisk figur och introducerade bl.a. Lancelot och Guinevere, den främste riddaren och drottningen. På 1200-talet kom berättelserna om sökandet av det dryckesredskap som sades innehålla Jesu Kristi blod, Den Heliha Kalken, The Holy Grail. Samtidigt äntrade även Merlin, trollkarlen, scenen och Excalibur drogs ur stenen.

Den mest kända legenden om Arthur och hans riddare (fast det inte fanns några riddare på 500-talet utan först på medeltiden!), hans runda bord och hela faderullan skrevs på engelska i slutet av 1400-talet av Thomas Mallory. Den hette La Morte d’Arthur och kom att dominera bland alla Arthurtexter. Man ansåg ibland och ända fram till 1700-talet att detta var den absoluta historiska sanningen och på denna text baserar sig filmen Excalibur…löst…mycket löst!

Regissören John Boorman har fritt flyttat fram Arthurs existens till medeltalet där grymhet och vilda slagsmål avlöser varandra. I Britannien härskar rivaliserande kungar med mottot ”den starkaste vinner”, inte den noblaste. Omgivningen, med undantag av slottet Camelot, är skitigt, sörjigt och otrevligt. Boormans Britannia skulle man inte vilja leva i. Han har förvandlat sin alternativa verklighet till en våldsam och erotisk dröm, som såväl skrämmer som fascinerar.

Efter några om och men stiger pojken Arthur fram och drar ut Excalibur ur en sten dit Kung Uther planterat den innan sin våldsamma död. Arthur är inte beredd att leda en nation men han får hjälp av Merlin och anhängare i fanatiska generaler och soldater. Snart har Arthus såväl ett slott som en drottning. För att inte tala om sina trogna riddare. Den bästa och frommaste av dem, Lancelot, prasslar dock med frugan i huset och Arthur blir något upprörd. Detta är upptakten till slutet på det goda. Riket rämnar och Arthur håller på att gå under. Excalibur försvinner och för att få dam, riddare och svärd tillbaks måste han uträtta ett litet ärende. Han skall nämligen hitta kalken som innehöll Jesu blod. Lättare sagt än gjort då man har emot sig sin incestuösa syster, sin egen son (med systern!) och deras mäktiga armé.

Boorman och manusförfattaren Rospo Pallenberg tjatade på Orion Pictures tills de fick göra filmen och trots att den mottog vid premiären 1981 mycket blandad kritik, så blev det en stor finansiell succé. Boorman, som redan innan Excalibur var en respekterad regissör, fick nu finna sig i att motta pris i Cannes och se sin film nomineras för några Oscars. Dock plågades han av det faktum, att vissa kritiker ansåg att denna film var bland det sämsta man kan se på bio. Boorman hade inte lyckats övertyga alla om att Excalibur är en teaterfilm med teaterskådespelare i en orealistisk och färgrik miljö. Filmen är en saga i sagoformat, inget som ska tolkas som en absolut sanning. Han menade att vissa kritiker gjorde samma misstag som folk på medeltiden: De tog berättelsen på allvar. Det var inte meningen. Man skulle se filmen som en enskild, sagolik berättelse och inget annat.

Massor av folk har följt Boormans uppmaning och sett filmen som just en enskild legend. Som sådan är filmen enorm. Den bästa enligt många. Den är en audiovisuell upplevelse utan like. Ingen annan ”legendfilm” kommer ens i närheten av Excalibur. Kamp- och krigsscenerna tävlar i samma kategori som i ”Braveheart” eller ”Gladiator”. Dramatiken är kännbar och trots de teatraliska gesterna och den övertydliga dialogen, är Excalibur såväl spännande som skrämmande. Boorman har inte heller sparat på äckelscener, då sådana visas.

Man kan alltså inte se Excalibur som en historisk dramadokumentär. Allt annat, men inte det. Det finns okonventionella händelser, lösningar och absolut ingen Happy End. Ramen i filmen är pessimistisk och grym, med endast en liten anhalt i en ljusare tillvaro mitt i filmen. Det hela bärs upp av fenomenal duktiga skådespelare, Nigel Terry som Arthur, Helen Mirren som systern Morgana, Nicholas Clay som Lancelot, Cherie Lunghi som Guinevere, Nicol Williamson som Merlin och självaste Gabriel Byrne som den grymme Uther Pendragon. Man kan också hitta en ung Liam Neeson och den duktige Captain Picard, Patric Stewart som lojala riddare.

Om nu det sagolika med berättelsen skulle kännas litet avstötande, så låt det inte skrämma dig. Det visuella, i kombination med ett fantastiskt musikarrangemang av Trevor Jones, är inte mindre än otroligt snyggt. Den musik som inte kommer ut Jones penna är signerad av Carl Orff och Richard Wagner. Den sistnämnde bidrar med temat ur Götterdammerung och Siegfieds dödsmarsch. Så jävla mäktigt att ögonen vattnas. Slutscenen i filmen är bland det absolut snyggaste man kan se på film och ingen film har i kombination med musik uppnått sådana episka höjder som Excalibur. Andra har kommit nära, såsom slutscenen i ”Godfather III” och de sista 13 minuterna i ”The Last of the Mohicans”.

Fotot är följaktligen vidunderligt stiligt. Färgerna är skarpa och även de mörkaste scenerna bär en häftig kolorering. DVD:n lyckas förmedla bilden på ett anständigt sätt, men inte helt ackurat. Samma gäller ljudet. Det är mäktigt men inte perfekt. Dessa detaljer stör dock inte helheten och helhjärtat rekommenderar jag denna definitiva ”Arthurfilm” för alla action och äventyrslystna som för en stund kan tänka sig att slita sig loss från dataspel och collegehumor.

De riktigt humoristiska kan på sin fritid jämföra Excalibur med Monty Pythons version om Arthur och den heliga kalken i ”The Quest for the Holy Grail” där en av de fattigaste och skitigaste bönderna ifrågasätter Arthurs makt genom att yttra:
”Listen, strange women lyin' in ponds distributing swords is no basis for a system of government! Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony!”
I Excalibur funkar det dock! Mycket sevärd…precis som Pythoniska versionen.

Jan Ahlgren

Kommentarer