Electric Light Orchestra - part 2 - Access all areas

  • Speltid (min): 60
  • Release (Blu-ray/DVD): 2004-06-02

Recension - Blu-ray/DVD

Electric Light Orchestra är ett av världens absolut fånigaste och mest patetiska band i mitt tycke. Detta kan vara värdefull information till dig när du ska läsa min recension. Jag har verkligen arbetat hårt för att förstå dessa gamla omusikaliska och otroligt osköna snubbar och för att inte låta mina värderingar sippra igenom i min text. Jag har misslyckats helt, precis som både bandet och filmskaparna misslyckats med denna film. När jag läser baksidestexten får jag god lust att stämma skiten ur Warner Brothers, för det är bullshit och lögner så att det gör fysiskt ont i mig. Om man nu tycker om Abba, Queen, Beatles och en handfull andra band som ligger i närheten genremässigt, ska man ändå undvika detta.

”E.L.O part 2 Access all areas” är ett knippe totalt värdelöst och dussinvara dokumentärt mischmasch som jag starkt avråder alla, inklusive de mest hängivna fans av denna smörja, att befatta sig med. Denna estimerade timme tarvlig musik och tunna intervjuförsök till samtal om ingenting är något av det mest plågsamma jag sett i filmväg – möjligen att Picassos Den andalusiska hunden” har plågat mig mer, men den har sin genialitet och sina poänger. Detta är endast smärtsamt för att man tycker så förbålt synd om dessa symfonirockfjantar som knycker på huvudena till sina värdelösa melodier och meningslösa, pekoral till texter. Vad sägs till exempel om refrängen till ”Don’t wanna”:

”I don’t wanna walk, I don’t wanna talk, I don’t wanna laugh, I don’t wanna Cry, Don’t wanna dance, Don’t wanna sing – I don’t wanna do anything”

Poesi! Nej. Detta är tyvärr precis fallet med det filmiska också. Berättandet hänger inte samman alls. Det finns inte tillstymmelse till röd tråd eller intresseväckande bilder. Man har blandat gamla intervjuer av sämre intressevärde och dålig bildkvalitet med nytt av lika lågt värde. Det sägs ingenting i intervjuerna – kanske lite minnen om varför den och den i bandet inte gillade en låt och varför det stora geniet Jeff Lynne hade den goda smaken att hoppa av detta katastrofband och gå vidare med klart lysande Travelling Wilburys (med Roy Orbison, Bob Dylan, Tom Petty, George Harrison och säkert någon till som jag inte minns just nu). Men detta visste de flesta som skulle få för sig att se den här filmen redan, och då kunde man ju slippa att plåga sig igenom en väldigt kort DVD som känns fasansfullt lång.

I en del sekvenser känner jag att man hade kunnat skratta. Som när basisten står och showar för publiken som om han befann sig i extas. Hans övertända uppförande hade varit normalt vid vilken konsert som helst, det enda problemet är att publiken sitter ner. ALLA SITTER NER!!!! Hade det inte varit för att texten som jag nyss citerade smutsar ner den annars så välputsade ljudbilden, så skulle jag skrattat. Skrattet fastnar i halsen och jag springer mot dass. Jag spyr. Länge. Detta är en solklar femma. Minus fem! Tyvärr går vår begränsade skala bara till 1.


Anmärkning:faktum är att det var Salvador Dali som syftades och inte Picasso - tack för den vakna rättelsen Lina]

Mattias Svensson

Kommentarer