Recension - Blu-ray/DVD

En av tidningen POPs återkommande haranger handlade om att musikhistorien ständigt måste skrivas om. Det som var bäst för 30 år sedan behöver inte vara bäst nu. Det som sågades för 10 år sedan kan få återupprättelse. Också i film- och bokvärlden är det här en självklarhet när nya generationer ser en film som gjordes innan de var födda eller läser en bok gjord innan ens deras föräldrar var födda.
Och jag har sett ”Exorcisten” nu. Och nej, jag sket inte på mig eller svimmade eller – kanske intressantast – drömde mardrömmar. För jag blev inte så där rädd som när jag såg ”Se7en” eller ”När lammen tystnar”.

”Exorcisten” är kortfattat om hur djävulen intar en liten flickas kropp och hur hennes mamma efter diverse andra metoder får två präster att utföra excorsism på dottern för att föra ut den onda anden. De flesta av er har säkert hört talas om den. En del har sett den. De flesta kritiker har hyllat den. Hypen är överväldigande när filmen åker in i videon.

Det här är inte nån slasher-film utan till en början nåt i stil med ”Sjätte Sinnet”. Och sen blir det mer demoniskt. Där i mellan träffas vi av några ”äckliga” scener som när flickan onanerar med ett kors skrikande ”fuck me Jesus !” (verkligt bisarrt och otäckt) och när hon spyr grön gegga med avsevärd kraft (inte så äckligt…).

Men är det bara jag som har svårt att ta till mig filmens själva tanke om hur djävulen intar flickans kropp? Det känns inte som den kopplar in sig på mitt centrala nervsystem och kastar iskalla floder av vatten nedför ryggen hela tiden eller ens knappt nån gång. ”Se7en” får mig att börja svettas vid blotta tanken på filmen och jag kunde verkligen, verkligen inte sluta att tänka på den efter att ha sett den en iskall nyårsdag. Den var så stark, det gick inte kasta av sig den som en hatt. ”Exorcisten” går däremot att kasta av sig.

Att en film inte rycker med dig in i handlingen beror ofta på många olika samverkande små detaljer. Men här är det någorlunda lätt för att peka ut en förbrytare som sticker ut ur mängden. Jag tror helt enkelt inte på historien. Att personifiera djävulen i en oskuldsfull ung flicka och få henne att kasta ur sig en massa hemska saker med en fullständigt skruvad röst känns… gammalt. Och det är det ju, filmen gjordes –73. Och jag har sett såna här historier dussintals gånger innan och en del har säkert snott det direkt från ”Exorcisten”.

Men hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte gå tillbaka och vara 20 år 1973 och se den här med fräscha ögon för jag är 20 år här och nu och så är det. Hade jag kunnat se den på bio-premiären utan allt annat som snurrar i huvudet just nu vore den kanske det mest skrämmande jag hade sett. Men att Satan glider in och skapar kaos är en sån urvattnad myt att jag inte bryr mig längre. Och den är inte speciellt otäck – även i en så här välgjord film – utan mest bara löjlig.

Trots att Jason Miller är lysande som präst med vacklande tro, trots att det blir riktigt kusligt när höstlöven virvlar till venfrysande ”Tubular Bells”, trots att det är en välkonstruerad film så är det ändå ”bara” en BRA film. För den underhåller mig inte enormt (som t. ex ”Scream” eller ”the Thing”) och den får inte mig att se dubbelt av rädsla. Två kriterier vilket minst ett av dem måste uppfyllas för att göra en briljant skräckfilm.

Egna tankar om filmen & recensionen får gärna skickas till adressen nedan.

Henrik Edberg