Recension - Blu-ray/DVD
För att vara en Van Veeteren-film så är det bra lite av just Van Veeteren i ”Svalan, katten, rosen, döden”. Fast det är förstås högst medvetet att låta fokus förflyttas mellan karaktärerna för att filmserien inte ska bli för tjatig. Sven Wollters pensionerade poliskommissarie tar i alla fall ett steg tillbaka in i sitt dammiga antikvariat och fungerar mer som mentor och bollplank till yngre kollegorna Moreno och Münster. Den sistnämnde får extra mycket att göra denna gång.
Tillfälligt sjukskrivne Münster, trovärdigt spelad av Thomas Hanzon, håller på att återhämta sig efter att ha stirrat döden i vitögat. Han dras in i det aktuella fallet av en slump och vägrar släppa taget trots omgivningens omtänksamma uppmaningar. Vad är det för fall då? En manipulerande mördare (Bengtssons lillebror Totte i ”Rederiet”; Gerhard Hoberstorfer), som är litterärt bevandrad (det vill säga en bokmal), mördar kärlekstörstande kvinnor i den påhittade brunsåsstaden Maardam. Och Münster tittar in genom hans brevnedkast.
Annars handlar det mycket om Münsters mentala hälsa och hans relation till parhästen Moreno. Den ene lägger sig i den andres privatliv och det blir kiv. Hyser Münster enbart vänskapliga känslor för fröken Moreno? Det återstår att se. Wollters dundrande stämma och tunga skådespelartyngd saknas som sagt mellan varven, även om Hanzons och Rexeds naturliga samspel och var-för-sig-spel räcker ganska långt och lite längre.
Daniel Lind Lagerlöf regisserar fortfarande stadigt. Men man når inte riktigt upp till samma höga nivå som man spikade med förra årets laddade ”Carambole”, en annan Van Veeteren-rulle. Kanske för att ”Carambole” var gjord för bio, vilket ”Svalan…” inte är. Det hände helt enkelt mer i den förstnämnde berättelsen. ”Svalan…” är trots allt bättre än mycket annat i genren. Tänker exempelvis på stilen och helhetsintrycket.
Extramaterialet är fattigare än en fattig riddare och består bara av biografier. Trist, trist. Verkar som om man brände allt krut på dvd-utgåvan av ”Carambole”, som hade en angelägen bakom kulisserna-film. Varför inte ett kommentatorspår av Håkan Nesser? Det hade varit något.
Fotnot från min hjärnrot: Titeln ”Svalan, katten, rosen, döden” får mig osökt att tänka på HippHipp-ramsan ’hunden, katten, glassen’ (som inte har på systemet att göra). Om ni minns.
Bättre än: ”Wallander femtielva”
Inte riktigt i klass med: ”Carambole”
Kommentarer