Recension - Blu-ray/DVD
För det första är det en fräsig/rolig titel. Visst är det? ”Bang Bang Orangutang”. Ligger fint i mun.
För det andra är det stort skådespeleri när Lena Olin och Micke Persbrandt agerar ett gift par där gnistan slocknat. Man kunde önska att deras scener tillsammans var fler till antalet, men manuset tillåter inte det och it makes sense. Sedan är det bara att kolla in rollistan så förstår man hur många begåvade svenska skådisar som passerar i revy i små men välspelade biroller. Flickan som spelar Persbrandts dotter är dessutom trovärdig och närvarande. Riktigt stabilt.
För det tredje använder sig regissören verkligen av filmens stil för att berätta den här berättelsen. Det är en frisk fläkt för svensk film, sedan må det vara en dansk regissör. Tänker på de klara och ofta blåa eller gula eller gröna färger som urskiljer Persbrandts rollfigur från omgivningen. Tänker på den käcka musiken som tar plats precis där den ska. Tänker på häftiga jump cuts (närliggande klipp från samma kameravinkel) som får en att hoppa till.
För det fjärde är berättelsen speciell. Vi levereras ingen förutsägbar solskenshistoria, utan en mörk och tragisk berättelse när det kommer till kritan, även om det finns kärlek eller spår av kärlek att sträva efter. Möt affärsmannen Åke (Persbrandt) som felprioriterar karriären framför familjen. Inledningsvis pratar den egocentriske mannen i telefon samtidigt som han kör bil och har dålig uppsikt, vilket resulterar i sonens död. Mamman (Olin) är förtvivlad och kastar ut Åke från deras gemensamma hem. Han förbjuds att träffa kvarlevande dottern. Åke får till råga på allt sparken medan släkt och vänner vänder honom ryggen. Det nya jobbet som taxichaufför leder till ett möte med en ung tjej (Novotny) som inte vill ha honom mer än för en natt. Men det vägrar Åke inse och klär sig tillgjort ungdomligt och uppvaktar med blommor och smycken. Fyrtioårskrisen är ett faktum. Motigt värre med andra ord.
För det femte är miljön i mångt och mycket centrerad kring Åkes bil. Han är i centrum och det mesta vi får se sker i eller kring bilen. Ska Åke och hans unga ragg (Novotny) fika så får vi se dem utanför fiket före fikan och utanför fiket efter fikan. Vad som hände inne på fiket får vi aldrig se. Likadant i nattklubbsscenen. Lokaler skådas alltså sällan från insidan. Därmed har vi en film där vi får dras väldigt mycket med Persbrandt. Och det är naturligtvis ett plus. Man pendlar från att irritera sig på Åkes dumhet och envishet till att sympatisera med honom och hans uppvaknande. Han vill ju bara upprätthålla en relation till sin dotter och bli åtminstone lite älskad.
Funderar på om folk verkligen skulle döma en pappa som kört ihjäl sitt barn så hårt som man gör här. Ingen gör väl illa sitt eget barn med flit? (Inte på det här viset i alla fall.) Den som lider mest är väl snarare pappan med alla samvetskval, redan innan omgivningen strör salt i såren. Den hårda behandlingen beror kanske på att Åke varit en frånvarande och självisk pappa/medmänniska innan filmen börjar. Hans papparoll före olyckan får vi åskådare aldrig se. Men det antyds att Åke inte tog tillvara på det han hade, dvs familjen. Big mistake.
”Bang Bang Orangutang” gjorde intryck på mig. Annars hade recensionen varit kortare. En film med högklassiga skådespelarinsatser. En film som skiljer sig ur mängden och fastnar i ens medvetande. En film med fin slutscen. En film utan det minsta extramaterial. En film som kallas dramakomedi men vars komedidel är svår att sätta fingret på. En film där Persbrandt ser ut som en tomte och inte är det minsta Gunvald Larsson-macho. En film som jag råder er att hyra eller till och med köpa. Enjoy. Men den är annorlunda. Var beredda på det.
Kommentarer