Recension - Bio

Efter en lång fängelsevistelse återvänder 46-åriga Jerri Blank (Amy Sedaris), för att börja om sitt liv där hon en gång lämnade det: i gymnasiet. Den exprostituerade, exnarkomanen Jerri upptäcker snart att mamma dött, pappa ligger i koma uppe på övervåningen (av sorg över Jerris kriminella bedrifter) och att han gift om sig med en riktig satmara. Jerri flyttar in och bestämmer sig för att göra pappa glad, han kanske återvänder till livet, om hon blir en toppelev i gymnasiet?

Det är bara det att Jerri inte är riktigt som alla andra elever. Det dröjer inte länge, trots att hon gör sitt bästa, innan hennes kriminella mentalitet visar sig på skolan. Hon gör emellertid allt för att passa in, och komma in i den duktiga plugghäst-rollen, även om det för det mesta går helt åt skogen. Hon blir kär i skolans snyggaste kille, hon får två nördkompisar, hon tar sig an ett fysikprojekt trots att hon har en ekorres intelligens...

Regissören bakom detta är Paul Dinello, han medverkar för övrigt dessutom i filmen som homosexuell, hjärtekrossande konstlärare (Geoffrey Jelineck). Förvånande nog innehåller filmen en del småroller med stora stjärnor i. Oscarsvinnande Philip Seymour Hoffman (Henry) och Sarah Jessica Parker (Peggy Callas) gör båda två minst sagt underliga framträdanden. Ville de måhända visa, sådär härligt anspråklöst, att också de vågar ha dålig smak?

"Strangers with Candy" gör sitt bästa för att inte vara politiskt korrekt. Skämtar om allting på den grövsta, minst subtila nivå, man överhuvudtaget kan tänka sig. Man måste förmodligen vara hjärndöd för att tycka att det är kul.

Det är faktiskt så utstuderat dåligt, så genomsyrat av medvetet pinsamt låg och barnslig vuxenhumor, att jag vrider mig av skam i biostolen med händerna för ögonen.
Och när jag inte hoppas att klockan ska ticka snabbare, försäkrar jag mig minst 10 gånger om var nödutgången ligger, ifall, något så välsignat som en eldsvåda skulle uppstå ur det blå.

Det finns bara ett ord: kalkon.

Gustav af Ugglas