Recension - Blu-ray/DVD
Filmen med titeln ”Förälskad Förvirrad” (eller ”Förälskvirrad” som det så fyndigt står på omslaget) är en fristående uppföljare till kassakon ”Den spanska lägenheten.”. Filmen fungerar ungefär som ”Bara en dag” Richard Linklaters magnifika uppföljning av mästerverket ”Bara en Natt”. Man får ett par år senare åter stifta bekantskap med den ursprungliga filmens karaktärer, och se hur deras liv och relationer ser ut nu. Detta är ett koncept som på pappret är hur bra som helst, i alla fall om originalfilmen bäddar för det, men mycket hänger dock även på utförandet.
I ”Förälskad Förvirrad” så får vi åter stifta bekantskap med Xavier från den första filmen, och han är mitt uppe i en trettioårskris och gör allt för att finna sin drömprinsessa. Inga komplikationer, ingen film, brukar det ju heta, och detta är inget undantag. Xaviers liv förvandlas snart till ett nystan av olika kärleksaffärer till diverse photo-chenicka kvinnor, och som filmens dvd-framsida så vackert sammanfattar livets stora dilemma; ”för mycket av det goda kan göra det omöjligt att välja”.
Nu är det ju inte så att jag hade tråkigt med den här filmen, snarare tvärtom, den gjorde en regnig sommardag en aning mindre långtråkig. Dock så lider ”Förälskad Förvirrad” av två stora problem. Det första av dessa två är att filmen lider av en ytlighet av sällan skådat slag, vilket förhindrar att varken karaktärerna eller historien går att identifiera sig med. Samtliga av filmens skådespelare skulle lätt platsa som modeller i valfritt reklamuppslag i veckorevyn, och så ser tack och lov inte världen ut. Även i filmens uppbyggnad så är det en slags ytlighet som styr. Bildspråket är flashigt och bjuder ständigt på nya överraskningar, musiken är rytmisk, euro, påfrestande, och hetsar berättelsen framåt. Man får aldrig riktigt ro hemma i tevefåtöljen, innan man vet ordet av så befinner sig filmens klippdockekaraktärer i ett nytt häftigt europeiskt land, och så håller det på i två timmar. Kanske att filmen hade gjort sig bättre som en teveserie så att man fick ta del av berättelsen i lagom stora (läs: små) doser.
Filmens andra stora misstag är valet av huvudperson. Det känns som att Xavier omringas av färgstarka karaktärer som gärna hade fått tagit hans plats i berättelsen, och gett den lite färg. Xavier är så osympatisk att man sitter och hoppas på att allt ska gå åt helvete för honom i slutet. Spoiler: Det gör det inte. Själva huvudtemat med kärlekstrasslet hamnar därför också i skymundan. Man bryr sig helt enkelt inte speciellt mycket om Xavier ska välja att vara tillsammans med den ena skitsnygga tjejen eller den andra, eftersom det är just så han ser det. Visst är flickorna vackra att titta på, men jag tror att lite mänsklighet kanske hade lyft filmen en liten smula. Två rungande stjärnor blir det för ännu en film för dig som gillar mycket yta och lite innehåll, nu på franska! Merci!
Kommentarer