Mitt hjärtas förlorade slag

  • Svensk titel: Mitt hjärtas förlorade slag
  • Originaltitel: De battre mon coeur s'est arrêté
  • Speltid (min): 108
  • Release (Bio): 2006-01-13
  • Release (Blu-ray/DVD): 2006-07-05

Recension - Blu-ray/DVD

Romain Duris är arg, passionerad och fruktansvärt vacker. Han påminner nästan för mycket om Robert De Niro som ung i "Gudfadern 2", och att han dessutom spelar piano gör mig i det närmaste kåt...

Men detta är ingen porr-novell, det är en recension. "Mitt hjärtas förlorade slag" tillhör de där finkulturella godingarna med Frankrike som producentland. Ni vet de som slår högt på filmfestivalerna, men inte ens går upp på de vanliga biograferna i svenska småstäder. Själv såg jag den på Folkets bio, tillsammans med en massa andra människor med diverse rabattkort att utnyttja...
Med min inledning vill jag dock hävda att det finns anledning att se den här lilla dyrgripen. Om inte för pianospel och en vacker huvudrollsinnehavare, så för ett berättarspråk som lyckas med bedriften att bryta mot Hollywoods normer men enbart så pass mycket, att de som gillar Hollywood varken har problem med att hänga med eller att digga läget. Visst finns det sexscen också, för den som kräver det. Och slagsmål, relationssnack och dramatik på blod-nivå; ingen ska gå hem hungrig.

"Mitt hjärtas förlorade slag" är en fransk remake av den amerikanska "Fingers" från 1978. Därav filmens så tydliga 70tals-känsla, antar jag. Tom Seyr (Romain Duris) har följt i sin fars fotspår, och bedriver tillsammans med sina kompisar en maffialiknande rörelse inom bostadsmarknaden. Ett alternativ till detta dyker upp när Tom en dag stöter på sin mors gamla agent. Toms mor var känd konsertpianist, och hennes agent minns Tom som en gång lovande vid tangenterna. Hon ger honom en chans att på nytt träda in i musikens värld. Pianoträning följer, och Tom märker snabbt hur svårt det är att kombinera sina båda verksamheter...

Det första att imponera på mig är Duris skådespeleri. Inte nog med att han är vacker; här gör han sin golgatavandring och vi som publik kan bara åse det med fascination. Även fadern, Niels Arestrup, som Tom har en något ansträngd relation till, samt de andra skådespelarna i filmen, lyckas bra med att övertyga. Lägg dessutom märke till hur musiken följer handlingen, eller kanske är det tvärtom? Att musiken är snäppet före till och med, och att det är DEN upptäckten som blir så fantasisk. Hur musiken förebådar händelser, och leder biopubliken in i de rätta sinnesstämningarna innan handligen gör det. Begreppet är inte nytt, men det brukas mästerligt av Jacques Audiard, filmens regissör.

Jag njuter av den uteblivna övertydligheten, som ofta för att inte säga ständigt, följer Hollywoodproduktionerna som ett koppel. Här är inget utelämnat handlingen, men händelser tycks porträtteras på ett långt mer fascinerande och finstämt sätt än man är van. Relationen Tom får till sin pianolärarinna Miao Lin (Linh Dan Pham), som inte kan ett ord franska, är förtrollande. Varför använder sig inte filmer oftare av enbart bildspråk? En fråga som kan tyckas idiotisk, men jämför detta med alla övertydliga dialoger du kan påminna dig, och du börjar själv undra över hur väl verktyget film egentligen utnyttjas.

Det bästa med denna film är ändå den smärta som förmedlas. Finstämt likt pianomusiken ligger den under ytan hela tiden; förvissningen om att allt som är riktigt bra görs på gränsen till sammanbrott. Hjärtslitande, dramatiskt, ödesmättat.

Lina Arvidsson

Kommentarer