Masters of Horror: Imprint

  • Svensk titel: Masters of Horror: Imprint
  • Originaltitel: Masters of Horror: Imprint
  • Speltid (min): 60
  • Release (Blu-ray/DVD): 2006-08-25
  • Tagline: Their wildest dreams are your worst nightmares

Recension - Blu-ray/DVD

Japan, 1800-tal. Den amerikanske journalisten Christopher har precis anlänt till en mystisk ö i sökandet efter den vackra kvinnan Komomo han än gång lämnade bakom sig. Spåren leder till en ödslig bordell men hon finns inte någonstans. Trött och bedrövad får han ett rum över natten, komplett med en vacker, men deformerad glädjeflicka. Efter ett tag avslöjar hon att Komomo mycket riktigt har varit på ön och att hon tog livet av sig bara ett par månader innan Christophers ankomst. Han blir naturligtvis förtvivlad och försöker dränka sorgerna i saké. För att kunna somna ber han glädjeflickan att berätta en historia om sin uppväxt, men föga anar han vilken rysare han kommer att bjudas på…

Så var det då dags att se Takashi Miikes mycket omtalade bidrag till TV-serien ”Masters of Horror”. Till skillnad mot sina kollegor Dario Argento, Joe Dante, John Carpenter, Tobe Hooper och Stuart Gordon m fl fick Miike inte chansen att underhålla den amerikanske TV-publiken. Ledningen för TV-bolaget tyckte nämligen att hans bidrag, filmen ”Imprint”, var i det grövsta laget och alltför magstarkt för att visas på TV. På DVD går det dock alldeles utmärkt, och det är just på DVD som vi nu även i Sverige kan ta del av Miikes vision, helt oklippt.

Den självklara frågan är förstås: Är den verkligen så otäck och läskig? Svaret är mycket enkelt: Nej, det är den inte. Faktum är att den inte är det allra minsta läskig eller otäck, åtminstone tyckte inte jag det. Vad vi får är istället en typisk Miike-produkt: blod, slafs, deformiteter och en extremt tunn handling. Jag måste tyvärr säga att han än en gång har spytt ur sig en hafsigt gjord historia som med största sannolikhet hade blivit betydligt bättre i händerna på någon annan, mer habil, regissör.

Som ni kanske förstår är jag inget större fan av Takashi Miike. Jag har förvisso bara sett en bråkdel av hans digra portfolio (karl’n har regisserat inte mindre än 70 filmer på 15 år – tro fan att det blir en del hafsverk) men det är ytterst få av dem som jag tycker är sevärda. ”One Missed Call” var en spännande och välberättad spökhistoria samtidigt som den faktiskt inte kändes speciellt ”Miike”. Det gör dock ”Dead Or Alive”-trilogin och framförallt ”Ichi the Killer”, filmer som jag själv tycker enbart känns som desperata försök till att provocera.

Det finns ingen större poäng med att gå in på skådespelarnas prestationer i filmen då de dels är väldigt få och dels inte är speciellt bra. Youki Kudoh, som spelar glädjeflickan, gör inget större intryck och inte heller Michie Itô som spelar Komomo. I rollen som Christopher ser vi Billy Drago, kanske mest känd för rollen som Frank Nitti i ”De omutbara”. Hans insats är desto mer minnesvärd, men dock inte på ett positivt sätt. Maken till överspel har jag sällan skådat!

Nej, det här var verkligen inte bra. För min del kunde de lika gärna skippat att släppa avsnittet på DVD också. Då hade jag haft en timme över till något betydligt roligare, som att rensa takrännorna till exempel.

Tack till Njutafilms för recensionsexemplaret.


Och ett andra omdöme, signerat Stefan Björnlund.

Censur har ironiskt nog en tendens att skapa motsatt effekt. Motorsågsmassakern visade detta med tydlighet. Det var dock inte Tobe Hoopers bidrag till skräckantologin Masters of Horror som censurerades från amerikansk TV. Istället var det Takashi Miikes tortyrfyllda Imprint som ströks från tablåerna. Förhoppningsvis var det inte censuren som stod för all uppståndelse, när alla skrik tystnat är överraskande nog Imprint det främsta som kravlat fram ur Masters of Horrors mörka vrår.

Våld och extrema skildringar är inget nytt för Miike med både klassikern Ichi the Killer och konstinfluerade episoden Box i Three Extremes på sitt samvete. Som ett ansikte för subgenren Asian extreme där avhuggna extremiteter och blodisande skräck delar på utrymmet har Takashi Miike lyckats karva in sin egen plats med bland annat Audition, en utmärkt katalysator för paranoia och den mer konventionella men mindre spännande One Missed Call.

Skräcken placerar Miike i Japans 1800-tal där en amerikansk rugguggla till journalist söker efter en svunnen kärlek. Då natten kryper närmare tvingas den slitne Christopher övernatta på ett glädjehus med smått lyncheanska undertoner, och då faller första tanken inte på den kufiskt talande dvärgen som välkomnar honom. Till nattsällskap väljer han den minst populära flickan som undviker uppmärksamhet på grund av sitt deformerade ansikte. De två sängkamraternas samtal blir mer intimt än någon fysisk aktivitet som skulle kunna inträffa och en vidrig incesthistoria uppdagas med en vämjelighet bestående av både abort och tortyrfyllt mord.

Den visuella smärtan och tortyren i Imprint går stundtals över gränsen även för dem som är blasédrabbade inför fiktivt våld. I vissa avseenden blir det till och med absurt. Samtidigt känns skräcken lika mycket som den hörs. Ljuden blir ofta väldigt målande med knakanden och köttigheter men ljuvliga tonsättningar bidrar till en i bakgrunden ständigt närvarande känsla av obehag. Den japanska shumisen är förvånande nog mer skrämmande än några som helst skärande fiolerna.

Miikes mörka värld ekar ibland av Lynchs dimlika gräns mellan dröm och verklighet. På samma sätt som våldet är påtagligt blir berättelsen poetiskt rörande och teatralisk, stundvis slumrande men aldrig sövande. Andar och helveten ifrågasätts och allt som sker och förklaras i den drömska världen kan i nästa stund kastas om och sympatier förvandlas till avsky. På samma sätt som repen vrids runt människolemmar vänder Miike på godheten och ondskan och lämnar sannerligen ett stort intryck.

Imprint är en mycket beundransvärd avslutning på en ojämn Masters of Horrorsäsong. Av vad som till stor del bestod av arketypisk västerländsk skräck blir Takashi Miikes mardröm något som välkomnas med öppna armar. Man drar sig dock tillbaka snabbt då man inser hur illa berörd man blir. Miike lyckas känslomässigt med det som många av Master of Horrors monsterkopior gör fysiskt. Fängslar och skräckslår.


Betyg 4

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer