Recension - Blu-ray/DVD

Det är något visst med att ha ordet ”Sunshine” i en titel på en film. Blir det per automatik en bra, nej förlåt, en magiskt bra film om man använder sig av ordet? Jag tänker på filmer som ”Eternal sunshine of a spotless mind” och nu ”Little miss sunshine”. Jag har precis sett filmen och jag sitter här med ett fånigt leende på läpparna med de släpande intrycken som sitter kvar i minnet. Och som förmodligen inte kommer försvinna i första taget.

Jag börjar med att skicka beröm till rollsättaren till denna film. "Klockrent" är det enda ordet som passar tillräckligt. Greg Kinnear spelar den maniska pappan som vill styra livet till det perfekta. Hans motto om att det bara finns två typer av människor; vinnare och förlorare, rullas ständigt upp filmen igenom. Toni Colette spelar den snälla mamman Sheryl som ständigt vill allas bästa. Men viljan stoppas upp av en trytande ekonomi som drabbat den minst sagt udda familjen. Med de två frontnamnen presenterade går vi över till de övriga.

Steve Carell (40 year old virgin) spelar Sheryl’s bror Frank som efter att ha förlorat både jobb och potentiell pojkvän, försöker ta sitt liv, men misslyckas. Paul Dano (The emperor’s club) spelar familjens son Dwayne som har bestämt sig för att inte prata på ett år för att övertyga sig själv om att han är rätt man för att bli stridspilot. Alan Arkin (Firewall) känner de flesta till sedan innan (även om det är en av de skådespelare vars namn sällan fastnar). Han spelar farfarn som på senare år börjat knarka, som intalar sin 15-åriga sons son att ha så mycket sex som möjligt och som är den där farfarn vi alla drömmer om att ha. Alla de ovan nämnda är helt enkelt så otroligt bra i sina roller att man inte kan skriva en recension utan att nämna var och en av dem. Men än har ni inte fått läsa om den person som tar stjärnglansen från stjärnorna och svetsar samman hela filmen till vad den är; Abigail Breslin.



Hon spelar den 7-åriga Olive som har miss Kalifornien som förebild. Hon matas ständigt av ord från sin pappa om att växa upp till att bli en vinnare och att be om förlåtelse är sådant som endast förlorare gör. Hon strålar filmen igenom och man kan bara be till gudarna om att Hollywood tar väl hand om henne och inte låter samma öde som drabbat Macaulay Culkin och Haley Joel Osment (för att endast nämna två) drabba henne.

”Little miss Sunshine” är en road movie av den mer udda sorten. Den visar hur en väldigt udda familj i den lägre medelklassen försöker stötta sina barn på det sätt att det styr allt vad livet innehåller. Bara det att de ställer sig bakom sin son till 100% att bli stum för ett år, bara för att han tror det kommer gynna honom att bli en stridspilot. Den handlar om drömmar som föds, förstörs och hur man kommer ut på andra sidan. Förhoppningsvis med en lärd läxa i bagaget.

Filmen innehåller, som jag tidigare nämnt, fantastiska prestationer skådespelarmässigt och även repliker som får dig att le av hela ditt hjärta. En stor ovation till manusförfattaren Michael Arndt som var medförfattare till filmen ”Crash” som vi alla minns som kanske 2005 års bästa film.

”Little miss sunshine” är verkligen en film man vill ställa sig upp och applådera när eftertexterna rullar. Men jag nöjer mig med att le, skratta och gråta på samma gång medans jag promenerar ut ur biosalongen, åker hem, lägger mig för att sova, vaknar.....................

Daniel Johansson, chefredaktör