Recension - Bio
Efter en längre tid borta från biografens underbara värld var det dags igen att röra sig mot den saliga pushern som förser oss med drogen vi älskar allra bäst – det var dags att gå på bio.
Tagen som ett impulsköp där den vackra dejten var sugen på film, och jag själv för den delen, gick vi ner för Filmstaden Söders trappa som så ofta lovat runt två timmar avkoppling från den verkliga världen fylld av stress, skola, räkningar och reklam på TV. Tyvärr dog drömmen snart, för när reklamen väl var slut, mörkret lagt sig och förhånglet skjutits upp till eftertexterna började den. ”Sök” – efter nödutgången.
”Sök” handlar om det tidsenliga temat internet-dejting, något som vi alla antaglingen varit i kontakt med en eller flera gånger. Antihjältinnan spelas av Amanda Ooms som efter att ha misslyckats med att hitta ett fungerande förhållande via den vanliga världen nu valt att inspireras av ett par gifta bekanta som möts på nätet att söker sig därför till cyberspace för att hitta den riktiga kärleken.
Sockerlagret i historien försvinner dock snabbt, och snart har detta nya sociala redskap omvandlats till ett förlängt missbruk i relationsproblem, något som alla i fyrtiårsåldern i Stockholm tydligen lider av. Ooms träffar medelåldersman efter medelåldersman där den ena är snyltare, andra golddigger, tredje trekantsbrukare och så vidare. Eländet har bara fått en ny katalysator då det helt plötsligt är betydligt enklare att lägga upp för sju dejter i veckan via datorn istället för att behöva sminka upp sig för krogen varje kväll.
Tyvärr är det även där eländet i filmen börjar, efter en tio först lovande minuter. Som vanligt när en regissör som inte ligger i Bergmans eller Widerbergs kaliber valt att skriva sitt eget manus(Storm, någon?) faller historien snabbt och handlingen blir allt mer hackig ju längre berättelsen går. Att filmen sedan spelats in på en vanlig DV kamera i skakig hållning gör heller inte saken bättre. Vad är poängen med att samla Sveriges skådespelar elit med Ooms, Michael Persbrandt, Lia Boysen, Pernilla August och Johan Rabaeus när kameran knappt står stilla tillräckligt länge för att man ska kunna känna igen dem?
Detta är dock inte det största problemet i filmen, utan det kommer med Maria von Helands manus och regi, som skriker internethat rakt igenom, väl kommer igång. Vändningarna i filmen är otroligt övergjorda och trots att det är en film så vägrar jag tro att Stockholm är så pass litet att man fyra, fem gånger under en ett par veckor lång berättelse lyckas drabbas av ödets slump som i den här berättelsen.
Framför allt mot slutet när identiteten av den hemliga riddaren avslöjas har all logik och trovärdighet försvunnit och nu vill man bara ösa på med hatet mot internet-dejting. Låter logiskt att Heland blivit bränd på nätet ett par gånger?
Sen för er som behöver ett skratt i amatörfilm och inte lämnat filmen i mitten – titta efter Persbrandts skor på perongen mot slutet och sedan i den efterföljande scenen och njut av ett klaff-fel som kommer hålla er leende veckan igenom.
/Filip Gieldon
Kommentarer