Recension - Blu-ray/DVD

Då och då dyker det upp saker som är seriösa, fast man skrattar åt dem ändå. Tillexempel Basshunter, tv-programmet ”finns blått” samt delar av hip-hopkulturen. En annan sak man kan garva åt i all sin seriöshet är filmgenren teen-slashers. I grund och botten är det väl egentligen meningen att man också ska skratta lite rått när man ser dessa filmer. Dock inte ÅT fenomenet teen-slasher i sig. Ni vet, filmer med ett gäng stereotypa ungdomar som i sin tur spelas av vuxna som försöker spela stereotypa ungdomar. Dessa tveksamma karaktärer åker till en tveksam plats tillsammans för att dricka öl, lyssna på kass skatepunk, knulla och kanske även knarka lite. Dock så går ju allt snett, och töntarna blir slaktade en efter en. Allt detta är såklart jäkligt roligt i all sin absurditet, men vi har nog sett det lite väl många gånger nu för att verkligen kunna uppskatta detta upplägg. Och det är här vi kommer in på filmen ”Reeker”.

”Reeker” är nämligen en teen-slasher som har gudabenådats med egenskapen att lyckas underhålla på sitt simpla sätt. Filmen är egentligen ganska så dålig, vilket man dock kan köpa då det hela är så underhållande. Man kan ju bara hoppas att regissören har skapat filmen som den är medvetet, och inte att den bara råkade bli så på grund av brist på talang.
Det bör dock sägas att filmen inte är Uwe Boll-dålig så att man skrattar åt den, utan den har faktiskt några, om än få, riktiga behållningar som gör att man inte kan kalla den för helt talanglös. Det kan anses som ganska så hjärndött att göra ännu en film i en så överbefolkad genre, men i ”Reekers” fall så blir det konstigt nog filmens behållning.

Det finns många roligheter i ”Reeker”.
Det är roligt hur vuxna skådespelarna är, och hur unga dom framstår som att vara. Det är roligt hur man kan skapa en hel film utan att lyckas klämma in en endaste sympatisk karaktär.
Det är roligt att man kan göra en film som denna, och sedan faktiskt försöka väva in märklig filosofi och moral i den. Det är roligt hur man kan flippa till historien så extremt mycket, och sedan tro att folk köper det hela genom att knyta ihop allt med en otroligt fånig sluttwist. Det är roligt att man ens kan tro att det funkar att ha en datoranimerad lukt som den stora fienden.

Så hur dålig man än må kalla filmen, så kan man inte kalla den tråkig. Jag kallar den inte dålig, utan en smula oinspirerad, och absolut underhållande. Så om man av någon anledning skulle känna för att se en dålig film någon dag, och känner för en hyfsat bra dålig film, så är inte ”Reeker” ett så pjåkigt alternativ, speciellt om man är en fan av gore.

Kim Ekberg