American Dreamz

  • Svensk titel: American Dreamz
  • Originaltitel: American Dreamz
  • Release (Blu-ray/DVD): 2006-10-11

Recension - Blu-ray/DVD

Något som ligger helt rätt i tiden just nu är att göra sig rolig på USA:s bekostnad. Livsstilen, mentaliteten och inte minst det faktum att dess president är en komplett idiot. Vem som helst dessa dagar kan göra det, och gör det också, i hopp om att uppfattas som politiskt medveten, och dessutom tjäna lite enkla royaltys. Visst har det gjorts med stil (Land of the Dead, Wag the Dog, Bowling for Columbine), men i nio fall av tio så är det helt obefogat, korkat och framförallt onödigt. Hela världen är väl redan medveten om att George W Bush är som ett barn i sinnet, älskar krig och är totalt obenägen att styra ett land. Det är nästan så att man ibland tycker lite synd om mannen, han är ju på något sätt lite gullig i all sin uppblåsthet.

”American Dreamz” är ännu en film i ledet av dessa otaliga filmer, och försöker inte på något sätt revolutionera formen. Regissören är Paul Weitz som tidigare gett os filmer som den mer än lovligt pubertala ”American Pie”, men också fina och lågmälda dramer som ”Om en pojke” och ”In good Company”. Man hade ju åtminstone kunnat hoppas på att han skulle göra något i stil med de två senare, och det hela börjar i en god stil. Efter en snygg öppning och de stiliga förtexterna så tar det dock tvärstopp. Ungefär när filmen presenterar sina politiska intentioner så dör den.

”Dennis Quaid” spelar USA:s president, och gör ingenting för att göra rollen som någonting annat än en karikatyr. Inte för att Quaid någonsin har kunnat kallas för en bra skådespelare, men han var i alla fall roligare i ”In Good Company”, när han försökte vara Jack Nicholson i ”About Schmidt”. Han ligger mest i sängen hela dagarna och låter sin Dick Chaney, spelad av en sorgligt underanvänd Willem Dafoe, sköta politiken. Samtidigt så pågår det stora jippot ”American Dreamz” som värst, och det är här den självklara mediekritiken kommer in i bilden. ”American Dreamz” är en riksomspännande talangjakt med uppenbara beröringspunkter med ”Idol” lett av en ostig ”Hugh Grant” som upprepar sin roll från ”Love Actually” och exakt alla andra filmer han har varit med i. För att öka sitt väljarstöd bestämmer sig Dafoes karaktär för att det kanske är en god idé att låta presidenten vara gästdomare i finalavsnittet i ”American Dreamz”, vilket det förstås inte är.

Filmen rullar hela tiden på med döda skämt som staplas på varandra, medan tittaren intresse långsamt dalar mot en botten som också dalar mot en lägre botten. Filmen känns som totalt slöseri på talang vad det gäller både regidelen och skådespelarinsatserna. Visst har filmen vissa poänger allt som allt, men det är poänger som vi antingen redan har matats med tusentals gånger, eller poänger som bättre skulle ha kunnat förmedlas på andra sätt. Visst kan man inte såga filmen fullt ut, eftersom den inte är helt bedrövlig, men man kan ju åtminstone från botten av sitt hjärta hoppas att vi slipper se allt detta en gång till. USA suger, vi har fattat det. Nu kanske det är dags att ändra på det istället för att bara klaga. Eller?

Kim Ekberg

Kommentarer