L.A. Konfidentiellt

  • Svensk titel: L.A. Konfidentiellt
  • Originaltitel: L.A. Confidential
  • Speltid (min): 135
  • Release (Blu-ray/DVD): 1999-08-09

Recension - Blu-ray/DVD

Bland det digra utbudet av DVD-filmer finns en massa skit. Det måste man villigt erkänna. Ordet DVD garanterar inte kvalité. Filmen kan vara en usel film med dåligt ljud och skrapig bild. Jag har sett DVD-filmer som varit sämre än VHS-filmer. DVD gör ingen salig bara för att det är ett system som har kapacitet att förflytta oss bortom gränserna, upp mot Nirvana. Eller nåt annat upplyftande tillstånd!

Om nu mediet i sig själv är tekniskt superbt, så kan filmen alltså falla på innehållet. Det har hänt ofta och det kommer att hända igen. Men bland alla dessa gamla filmer som blir som nya och nya filmer som blir bättre än på bio finns det guldkorn som blivit klassiker i modern tid och som bör behandlas med respekt. Och så finns det magnifika filmer som tar steget ännu längre ut och placerar sig i åskådarens sinne bland det bästa man någonsin har sett. Oavsett orsak, oavsett motiv, oavsett vett och etikett, oavsett ens egna preferenser, så måste man acceptera åskådarens åsikt och respektera den.

Då jag för första gången kom i kontakt med L.A. Confidential var det genom att en bekant till mig, som sett filmen på bio, klarlade att denna film var långtråkig, seg och en pretentiös uppvisning i amerikansk högstämdhet. Naturligtvis behagade jag misstänka att ifrågavarande bekant uttalade dessa förslående ord under påverkan av starka mediciner eller i tillfällig sinnesförvirring. Ändå fann jag mig i ett vägskäl då jag valde mellan att se filmen eller att se en annan produkt med levande bilder. Nästan generad måste jag erkänna att det tog mig en bra bit över ett år efter Sverigepremiären innan jag kom att skåda L.A. Confidential för första gången.

Det har blivit ett antal gånger sedan dess. Varför ser man en film fler än en gång? Vad får en att tro att filmen bringar något nytt till ens sinne då man betraktar produkten för sjätte gången? Ja, ja. Frågor som är svåra och komplicerade att svara på, men som alla filmfantaster känner till. För mig är L.A. Confidential en film där ett skarpsinnigt manus kombineras med ett tätt regi och skådespelarprestationer som alla var för sig borde belönas med en guldgubbe. I och för sig belönades filmen med två Oscar® och var dessutom nominerad i ytterligare 7 klasser. En av guldstatyetterna gick till Kim Basinger, som i vanliga fall sällan kopplas ihop med bra skådespeleri, men här kammar hon hem, helt förtjänt, det som alla skådespelare drömmer om. Den andra statussymbolen delades mellan Curtis Hanson och Brian Helgeland för bästa manus och sällan har man fått följa med på en så invecklad, smart och slutligen så okonstlad resa in i mutornas, mördarnas och korrupta polisers värld som i L.A. Confidential. Huu, va häftigt.

Idén till filmen baserar sig på en 50-tals tidning, ”Confidential”, som riktade sig till amerikanare som ville läsa om slisket, patrasket och de samhällselement som inte platsade i den mellanklassvärlden där man tryggt kunde leva sitt helylleliv. I L.A. Confidential heter tidningen Hush-Hush och drivs av en rätt skrupelfri journalist som betalar polisen för att få bra bilder och saftiga storys. Polisen, i detta fall Kevin Spaceys karaktär Jack Vincennes, drar nytta av journalistens (Danny De Vito) kontakter och gör med dennes hjälp uppseendeväckande anhållningar. Vid sidan av Vincennes rätt oskyldiga sätt att tjäna sitt levebröd finns andra karaktärer som lever ett mindre oskyldigt liv. Bud White (Russel Crowe) agerar poliskårens muskelkraft och slår och torterar på kommando. Ed Exley (Guy Pierce) är så präktig, så man kan bara hata honom, men bakom ytan döljer sig en annan personlighet. Polischefen Dudley Smith accepterar onödigt våld, tortyr, mutor och utplacerade ”bevis” som vardagsmat i polisarbetet. Sådana pojkar har vi att göra med i L.A. Confidential.

Det finns en hel del i filmen som skulle kunna förstöra den täta stämningen, men regissören och manusförfattaren har tagit en hel del av romanförfattaren James Ellroys känsla för atmosfär med i filmen. Dialogen, karaktärerna och omgivningen är imponerande okonstlade och film-noir är uttrycket som poppar upp i ens skalle då man ser på filmen och även om man kan uppleva ett ganska osannolikt händelseförlopp, så känns det hela realistiskt och stabilt. Storyn engagerar, den är vacker, cynisk, ultravåldsam och förvriden på ett oförutsett och beundransvärt sätt.

Bilden är superb, bland det bästa jag har sett, där alla färger återges med otrolig skärpa och där man kan uppleva djup på ett sätt som sällan kan beskådas. Ljudet skäms inte i jämförelse med någon annan DVD jag äger och det är några stycket det. Kanonfilm hur man än ser på saken.

Jan Ahlgren

Kommentarer