Djävulen bär Prada
- Svensk titel: Djävulen bär Prada
- Originaltitel: The devil wears Prada
- Speltid (min): 109
- Release (Bio): 2006-10-20
- Release (Blu-ray/DVD): 2007-02-28
Recension - Blu-ray/DVD
Regnet har lagt sig och Stockholm har som Orup beskrivit det blivit kallt. Det är därför tur att det finns filmer på bio som värmer upp i höstmörkret. Eller mer specifikt en film – ”Djävulen bär Prada”.
”Djävulen bär Prada” är, för er som är helt modeambivilenta, baserad på Lauren Weisbergers storsäljande roman med samma namn och följer Andrea Sachs som trots sitt minimala modeintresse får jobb på världens största modetidning(läs Vogue) som assistent till dSen ökända och ondskefulla redaktören Miranda Priestly. Vad man kan kalla för kulturkrockarna lär sig inte vänta och snart har stackars modebefriade Andrea fått sitt liv vänt upp och ner där varje steg hon tar terroriseras av den onda diktatorgestalten Miranda.
Först ska det sägas att en film som ”Djävulen bär Prada” kräver ett visst förintresse för att man ska få ut maximalt av upplevelsen, och en inbiten fashionista som jag själv kommer alltid ha mer kul än någon som aldrig hört talats om Roberto Cavalli, eller än värre, Prada. Det sagt är denna recension knappast opartiskt. Jag älskar mode och jag älskar chicflicks. När även det är sagt är det för mig bara att luta sig tillbaka och starkt rekommendera denna film till alla som vill ha en rolig och gullig undanflykt i biografen som annars fylls med våld, hjärtekross och usla svenska filmer. För ”Djävulen bär Prada” är helt underbar.
Redan från första bildrutan känner man att denna film är gjord med den väldigt svåra kombination hjärta och glimten i ögat. Kärleken till världen som porträtteras, och glimten i ögat när man vågar göra narr av den. Andrea Sachs, som tack gode gud inte presenteras som den fula ankungen, slängs in i värld som ingen av oss har upplevt och ska genom flera misslyckanden försöka anpassa sig till sitt nya liv. Komiken är så där både beräknelig och ändå underbar som den precis ska vara och vi både lider och skrattar med våran hjältinna när hon blir utskickad på uppdrag efter uppdrag. Världen som målas upp är både faschinernade och helt obegriplig och man har fångat det underbara mellantinget som både ger oss en inblick och håller oss på avstånd. Det är allvar, samtidigt som vi tillåts skratta åt huvudkaraktären, för den får oss att verkligen känna oss delaktiga i detta zoo som Andrea får uppleva.
Nyckeln till att denna film lyckas är som ovan nämnt att man undvikigt att göra Andrea Sash till den fula ankungen som genom ett par penseldrag ska göras om till balens drottning. Hon är i början bra klädd, väldigt snygg om än inte uppstylad och ser mer eller mindre ut som en vanlig tjej som har tillräckligt koll på livet för att smälta in i de flesta situationerna. Hon är med andra ord inte ett mobboffer som ska hämnas på det övre snygga etablisemanget som alltid hånat henne, utan hon är helt enkelt en av oss. Modevärlden hon hamnar i är däremot så långt ifrån det vanliga livet att alla nedlåtande blickar, skämt och missöden som drabbar Andrea övergår till komik även för hennes karaktär, där hon förundrat sneglar på sina medarbetare och undrar över hur man stavar till Gabbana. Den här filmen handlar inte om hennes omvandling, utan om livet hon får en liten glimt av.
Skådespelarmässigt har man lyckats med den absolut bäst möjliga castingen. Anne Hathaway är en stjärna som kommer att leda Hollywood i många år framåt och redan nu är en ny Julia Roberts och Meryl Streep är i absolut toppform med en given Oscarnominering väntande. Emily Blunt och Stanley Tucci får ut absolut allt från två karaktärer så ofta annars glöms bort och även de mindre birollerna är väl spelade.
Överblickande finns det faktiskt ingenting att klaga på i den här filmen, utan det vi ser är en så bra filmatisering som varit möjligt. Regin leds i ett perfekt tempo av den ”Sex and the City”-vana David Frankel och är ständigt trogen boken. Nåja, nästan. Pojkvännen är något underutvecklad och vi får, tyvärr, ett litet moralfinger lyft mot modevärlden i slutet av filmen. Men dessa klagomål är såpass små att de knappast kommer få någon att ångra att man lagt sina pengar på denna film, och skulle en film värderas efter hur bra den kunnat bli hade det här varit en lysande femma. Tyvärr är det inte så, för denna berättelse kommer knappast att förändra liv, väcka regeringar eller få oss att ändra inställning till livet. Såvida man inte tar med sig en dejt när man ser den, för om film är så magisk som vi alla tycker om att tro kan man komma att ha ett stadigt förhållande framför sig.
Kommentarer