Recension - Blu-ray/DVD

Det har blivit dags att filmatisera romanen ”Tristram Shandy” av Laurence Sterne, en bok som många under åren har hävdat vara ofilmbar. Detta stoppar dock inte det brittiska filmteamet som med en löjligt låg budget kämpar för att få med så många bitar ur boken som möjligt. Titelrollen spelas av komikern Steve Coogan (”The Alan Partridge Show”), men han spenderar mer tid på att dricka vodka tonics, flirta med scriptan och gnälla om att han ser för kort ut än på att verkligen arbeta. Av en ren slump lyckas de locka Gillian Anderson (Scully i ”Arkiv X”) till att spela änkan Wadman, något som får finansiärerna att skjuta till en större summa. Välbehövliga pengar minst sagt, men kommer de att räcka till för att återskapa de maffiga stridsscener som filmen behöver? Eller är de inte tillräckligt roliga?

”Tristram Shandy” är mycket riktigt en ofilmbar bok. Därför har man valt att göra filmen till en så kallad ”mockumentary”, en fuskdokumentär, där vi får följa skådespelare och filmteam under det hopplösa arbetet med filmen. Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva, om än aningen tillskruvat, likaså Gillian Anderson. Däremot spelas teamet av skådespelare som t ex Ian Hart (John Lennon i ”Backbeat”) och Jeremy Northam.

Det går inte att missta sig på att det är en brittisk film. Humorn är sådär härligt torr som bara britter kan få till det och det går aldrig till överdrift. Samtidigt är det omöjligt att inte dra paralleller till andra mockumentärer, som Christopher Guests ”This is Spinal Tap!”, ”Best in Show”, ”Waiting for Guffman” och ”A Mighty Wind”.

”Tristram Shandy” är en väldigt rolig film. Jag satt visserligen inte och vred mig av skratt men jag hade definitivt ett brett leende på läpparna under filmen 94 minuter. Dessutom var det obeskrivligt tillfredsställande att se att Steve Coogan ryckt upp sig efter kalkonen ”Jorden runt på 80 dagar”…

Tillägg: Jag ställer mig frågande till varför Atlantic släppt en misshandlad version av filmen på DVD i Sverige. Bilden har croppats från originalformatet 2.35:1 till 1.77:1, vi får bara ett stereospår istället för det 5.1-spår som finns på den engelska utgåvan och så när som på en trailer finns det inget som helst extramaterial med på skivan. Även där är den engelska utgåvan överlägsen.

Då filmen är dialogdriven kan jag leva med ett stereospår och bristen på extramaterial är trist men inte livsavgörande. Men att croppa bilden på en film år 2006 är bara för dåligt!

Tillägg: Vidare efterforskningar visar att filmen är inspelad i formatet 1.71:1 för att sedan mattas ner till 2.35:1 vid biovisningen. Den svenska DVD-utgåvan är med andra ord inte alls croppad, utan en open matte-version av filmen. Om man trots allt vill se filmen som den såg ut på bio är det den engelska eller amerikanska utgåvan som gäller.

Fredrik Liljegren, chefredaktör