National Treasure: Hemligheternas bok
- Svensk titel: National Treasure: Hemligheternas bok
- Originaltitel: National Treasure: Book of Secrets
- Release (Bio): 2008-01-11
Recension - Bio
Nicolas Cage tillhör inte mina favoritskådisar. Men han har gjort en del hyggliga actionfilmer genom åren: ”The Rock”, ”Face/Off” och några till. Till dem räknas däremot inte förra årets floppvarning ”Ghost Rider”, där Cage i slutscenen avfyrade ett löjeväckande höjt ögonbryn mot den plågade biopubliken. Går det att återhämta sig från ett sådant fiasko? Det gör det. Cage är tillbaka på hemmaplan när han för andra gången gestaltar arkeologen Ben Gates i ”National Treasure: Hemlighternas bok”. En uppföljare som är ungefär lika bra som ursprungsfilmen.
Teenage Mutant Ninja Turteltaub regisserar också del två. Karaktärerna är desamma: den kodknäckande hjälten (Ben), den blonda hjältinnan (Abigail) och den komiska och datorkunniga sidekicken (Riley). Men allt är inte på topp, trots att trion hittade förra skatten. Ben och Abigail har en fnurra på tråden och har flyttat isär. Rileys fem minuter i rampljuset börjar rinna ut, trots att han skrivit en egen bok. Hans röda lyxbil blir beslagtagen. Jon Voight som Bens vresige pappa får den här gången sällskap av Bens skarpsinta mamma, spelad av en alltid lika skicklig Helen Mirren. Voight och Mirrens karaktärer (Patrick och Emily) återspeglar Ben och Abigail och deras relation, som också bygger på äventyr och smågnabb. Ed Harris är ett annat nytillskott, som Wilkinson, en skattjaktsbesatt skurk med vissa nyanser.
Filmen inleds med en prolog som utspelar sig efter amerikanska inbördeskriget. Sedan tillbaka till nutiden där Ben och Patrick Gates håller ett föredrag. Bens förfader Thomas Gates anklagas för att ha varit hjärnan bakom mordet på president Lincoln, när Thomas i själva verket gav sitt liv för sitt lands säkerhet. Hur vågar de ifrågasätta denna förträffliga patriot? För att bevisa Thomas skuldlöshet ger sig Ben Gates och gänget ut på ännu en nationell skattjakt. Den här gången letar de efter staden av guld. Lincoln-mördarens dagbok visar vägen.
Voight och Mirren är sköna som det äldre gardet. Voight får mer att göra i uppföljaren. I ettan gjorde han ingenting märkvärdigt, vilket Mirrens karaktär påpekar spydigt. Riley är en rolig krydda som ger balans till Cages snabbpratande bror-duktig-hjälte. Den här gången vidgar man sina vyer bortom USA, även om Vita huset och Mount Rushmore ofrånkomligen spelar stor roll. Det blir kortvariga utflykter till både Frankrike och England. En av filmens lustigaste scener är den där Ben Gates börjar babbla helt skruvad brittiska, visserligen som en avledande manöver, men likväl driver han med britterna. Det får man känslan av. Filmen kunde lika gärna hetat ”American Treasure”. Något att störa sig på? Lite dassigt är det att trailern förstörde handen-i-hålet-scenen. Trailers borde inte få avslöja scener från en långfilms andra halva.
Kan man leva med det osannolika faktum att förfadern Thomas Gates snubblat över minst TVÅ ovärderliga skatter, så är ”National Treasure: Hemligheternas bok” två timmar god underhållning med ledtrådsmaraton, hemliga gångar och obligatorisk biljakt. Ingen ”Indiana Jones IV”, men ändå tummen upp. Och en tredje film öppnar man dörren för, med tvärdrag.
Kommentarer