Recension - Bio

Brad Anderson är en regissör jag inte riktigt lyckas få grepp om. Oförståeligt lyftes han vid tidiga år upp som en av Amerikansk films stora indiehopp. Hans filmer var inte mer än axelryckningar och studier i måttfullhet. Men så gav han plötsligt ifrån sig stämningsundret ”The Machinist” med en tjugoåtta kilo lätt Cristian Bale i huvudrollen, och för ett tag släppte jag all min skepsis. Efter att ha sett trailern till hans senaste ”Tanssiberian” kände jag mig återigen otrygg i mannens snille.

Festivalaktuella ”Transsiberian” handlar om ett par trångsynta och unga Amerikaner som ger sig ut på en tågresa längs den Sibiriska järnvägen. Av en slump tvingas de dela hytt med ett annat ungt par, som visar sig ha trubbel i bagaget. I en parallellhistoria får vi se Ben Kingsley som en rysk polis på jakt efter ett försvunnet knarkbyte.

Mitt första spörsmål måste ändå falla på den castingansvarige. Äktheten fallerar redan i anslaget då vi ska köpa de stjärnskådespelare som felcastats bara för att dra in en extra hacka i publikintäkter. Varför tar man inte en ung person om man behöver en ung person, istället för en snart femtioårig Woody Harrelson? Och varför i herrans namn kan man inte låta en ryss spela en ryss istället för att låta överskattade Sir Ben Kingsley göra det? Hur många nationaliteter ska vi behöva köpa att den mannen härstammar från?

Annars så lunkar allt på som det ska i denna film. Manuset är solitt, men kunde vara mer övertygande. Vid en första anblick så verkar detta misstänkt mycket som en sådan där film som gör att Amerikaner väljer att semestra inom sitt lands gränser. Det är också en sådan film, men slutligen inte så fasligt mycket som man först kan tro. Det är alltså inte tal om någon ny ”Hostel”.

Fotot är brukligt men på tok för iskallt och avskalat för att kunna kallas vackert. Annars är det till mestadels i och med det tekniska som ”Transsiberian” briljerar. Säga vad man vill om Brad Anderson som filmregissör, men skapa en obehaglig atmosfär är något han verkligen behärskar. Filmens slutliga paranoia sprider sig snabbt ut i biosalongen. Även om man har gjort det enkla beslutet att använda sig av den på köpet klaustrofobiska tågmiljön som fond för dramat, tycker jag att man ändå ska känna sig stolt över den tryckta stämningen. Det har nog sagts allt för många gånger att filmen för tankarna till Hitchcock.

Likt i Hitchcocks filmer så är det för spänningen och inget annat man ska se ”Transsiberian”, den som väntar sig stordåd i form av komplexa karaktärsstudier göre sig icke besvär. Tråkigt nog så är detta en sådan film som tar sin publik för idioter. Man klipper upprepade gånger till flashbacks som förklarar saker man redan förstår, så att allt blir övertydligt och tjatigt. Detta förtar tyvärr en del av spänningen. Mycket mer än två timmars hygglig underhållning förmår denna film aldrig riktigt att bli.

Kim Ekberg