Recension - Blu-ray/DVD

Kenneth Branagh är en udda person. Han är den mest framgångsrika Shakespeare-tolkaren i modern tid. Hans filmatiseringar och teateruppsättningar är moderna i uppsättning, men på samma gång kan man tro att han är en glad 1500-talsregissör med något annorlunda idéer om Shakespeares texter.

Branagh är i första hand en uppskattad regissör, men de flesta gångerna han förknippats ihop med film är då han agerar skådespelare. I många fall gör han både regi och huvudroll och det kan vara en stötesten för många ambitiösa filmskapare. Branagh klarar dock av det, för han ger generöst utrymme även för andra inblandade skådespelare. Och så är han inte rädd för att ta sig an udda eller rentav korkade roller. Kenneth Branagh är en av de våghalsiga filmskaparna.

1994 kom då Branaghs version av Viktor Frankenstein och hans artificiella människoskapelse. Man betvivlade om det fanns utrymme för ännu en film om det mest kända monstret genom tiderna eller om det över huvudtaget var nödvändigt att göra en nyfilmatisering. Mest funderade man över om filmen hade något att ge publiken, något som inte Boris Karloff i 1931 års version gav eller något som Mel Brooks i sin parodi missade.

Dock fanns det en veritabel spänning, för under stor sekretess hade man skapat ett fenomenalt monster som dessutom spelades av alla tiders kunnigaste skådespelare, Robert de Niro. Vid sidan av Branagh och de Niro fanns även andra stora filmnamn, Coppola som producent och skådespelare såsom Ian Holm, Aidan Quinn, John Cleese, Tom Hulce, Helena Bonham Carter och Cherie Lunghi. Skulle alla dessa superkändisar lyfta filmen till något väldigt speciellt, eller skulle den bli en av alla tiders största floppar såväl ekonomiskt som artistiskt? Skulle vi ännu en gång se en teateruppsättning på film i samma stil som Coppolas Dracula två år innan? Eller skulle detta bara bli en monstersaga med exhibitionistiskt blodflöde och äckel? Skulle man glömma den melodramatiska berättelsen som Mary Shelley en gång gav oss?

Keneth Branagh är för erfaren för att falla i en sådan fälla. Han tar vara på såväl den tidstypiska klädseln som den deprimerande stämningen i samhället med sjukdomar, vanföreställningar och klasskillnader. Han behandlar ämnet med vördnad och undviker att själv beskriva de Niros monster som något annat än en varelse med mänskliga behov. Rädslan för monstret ligger inte i monstret utan i människans gener. Bara för att monstret är fult och en produkt från en ambitiös hjärna, behöver man inte fasa för den. Dessvärre gör alla det och driver monstret till desperata handlingar. Branagh kommer också ihåg att klargöra monstrets egna tanke: "Jag borde inte ha blivit tillverkad". Och vem är det egentliga monstret?

Med stor budget och fina skådespelare har Branagh skapat en film som är en glädje för öga och öra. Manusmässigt och regimässigt skulle man ha önskat lite mera engagemang och lite färre klyschor. Inte ens den kompromisslöse Kenneth Branagh är immun mot filmvärldens stora makthavare, deras önskemål och pengar. I vissa fall gör man som man blir tillsagd att göra.
Trots allt är dock Mary Shelley’s Frankenstein en fin och välspelad, spännande film som jag kan rekommendera till alla som kan tänka sig uppskatta en traditionell skräckhistoria med stort melodramatiskt innehåll. Visuellt lämnar den inte heller något att önska även om effekterna är... ja, teatraliska. Bra underhållning!

Jan Ahlgren